Tre sekunder av storpolitik

USA vägrar hämta sina medaljer (sportanekdoter.wordpress.com)

Okej, alla som tror att den här texten ska handla om missiler på Kuba eller något dylikt kommer att bli besvikna. Den här texten handlar om något mycket, mycket viktigare och större nämligen idrott. Texten handlar om en olympisk final vars tre sista sekunder fortfarande delar en hel värld (nåja lite överdrivet kanske).

Sporten i fråga är basket och med det sagt så är det väldigt många som direkt inser att åtminstone ett av landslagen i finalen rimligtvis måste komma från USA.

Lika stor som Sovjetunionens dominans inom ishockeyn under andra halvan av 1900-talet var USA:s inom basketen. Trots att länderna på den tiden endast fick ställa upp med ”amatörer”. Det var som bekant först i och med de olympiska spelen i Barcelona 1992 som internationella basketbollförbudet FIBA lyckades förmå Internationella olympiska kommittén att ändra reglerna något som öppnade dörren för det legendariska ”Dream team”. Resten är idrottshistoria och av lagets 15 spelare är idag 11 av dem invalda i basketens Hall of Fame. Men det får bli en annan text.

Inför de aktuella olympiska spelen i München 1972 hade USA 55 raka vinster med sig. Sedan sporten introducerades vid OS i Berlin 1936 (för övrigt den enda olympiska basketturnering som har avgjorts utomhus på en, för stunden icke använd, tennisplan) hade laget vunnit sju raka guld alltså, 1936, 1948, 1952, 1956, 1960, 1964 och 1968.

Men till turneringen 1972 skickade man en trupp med väldigt unga och oerfarna spelare. Medelåldern var extremt låg 20 år och laget hade bara ett 10-tal landskamper bakom sig. Det främsta moståndet kom från Sovjetunionen som hade ett långt, tung och erfaret lag som ansåg att de hade en rimlig chans att besegra USA.

Lagen hade placerats på ett sådant sätt i turneringsträdet att de inte skulle mötas förrän i finalen. Både lagen gick också oerhört starkt fram och det rådde aldrig någon tvekan om att det var dessa två som skulle göra upp i den sista och avgörande matchen.

Och den 10 september var det dags. Amerikanarna var segervissa men det visade sig direkt efter uppkast att de hade underskattat sina motståndare. Det sovjetiska laget var större och tyngre och lyckades också få spelet precis dit de ville. Till ett ganska långsamt fysiskt närspel under korgarna ett spel där det sovjetiska längdövertaget blev avgörande. (lite kuriöst kan tilläggas att det på den här tiden inte fanns någon trepoängslinje vilket gjorde att spelet fördes betydligt närmare korgarna). USA:s guard Tom Henderson uttryckte det på följande sätt: – We played their game, the slow down game.

Sovjet hade kommandot i matchen princip från start och i halvtid ledde man välförtjänt matchen med fem poäng 26 – 21. Trenden fortsatte i andra halvlek och ett tag var ledningen så stor som 10 poäng. När sex minuter återstod, med Sovjet i en åttapoängsledning, tog USA timeout. Efter timeouten höjde USA tempot samtidigt som Sovjet började slarva. Med 30 sekunder kvar hade ledningen krympt till endast en poäng 49 – 48. Men Sovjetunionen hade matchens sista anfall och amerikanarna var tvungna att försöka stjäla bollen.

Amerikanen Doug Collins, en av USA:s bättre spelare denna kväll, lyckades också i slutsekunderna få tag på en dålig rysk passning. Collins gick för en layup (närskott) och blir riktigt fult foulad av Sovjets Alexander Belov som helt sonika går in under Collins och kryper ihop. En manöver som kan vara riktigt farlig eftersom spelaren är i luften och inte kan skydda sig. Doug Collins slår hårt i golvet och därefter i själva korgställningen och blir liggande till synes utslagen. Han reser sig dock upp för att skjuta två straffkast. På matchklockan står det 3 sekunder.

Collins som nyss låg till synes medveteslös samlar ihop sig på ett fenomenalt sätt. Och sätter båda sina straffkast i korgen vilket alltså betyder amerikansk ledning med 1 poäng.

En skandal i många akter
Men här händer något märkligt. Precis när Collins ska skjuta sitt andra skott ljuder en signal som förkunnat att Sovjetunionen har begärt timeout. Huvuddomaren viftar dock avvärjande med handen. Sovjetunionen passar in bollen två sekunder går och därefter tas timeouten.

Nu sker den första skandalen. Sovjetunionen hävdar att man har begärt timeout i tid och att klockan därför ska stå på tre sekunder. USA å sin sida hävdar att Sovjetunionen har begärt timeout mellan straffkasten, efter det första men före det andra vilket inte var tillåtet. Ljudsignalen ljuder förvisso efter att Collins har skjutit sitt andra kast men innan bollen har gått i korgen.

Här inträffar det kanske allra märkligaste i hela händelsen. Ner från läktaren kliver ordföranden för det Internationella Basketförbundet (FIBA) William Jones. Han stegar fram till sekretariatet och domaren och visar tre fingrar och indikerar därmed att matchklockan ska ställas på tre sekunder. Någon timeout blir det inte eftersom klockan har ställts tillbaka vilket är oerhört märkligt. Dessutom gör Sovjetunionen trots att det alltså inte har blivit någon timeout ett byte och skickar in en ny spelare, Ivan Edeshko, som enligt uppgift ska ha varit specialist på långpassningar.

Med tre sekunder kvar är det oerhört svårt att få till något ordentligt anfall. En lång amerikansk center ställer sig i vägen och någon öppning för en långpassning finns inte utan det blir en kortpassning istället, bollen fumlas bort, slutsignalen ljuder, USA har vunnit och planen stormas av överlyckliga spelare och fans. Tror man…

Under segerfestandet förkunnar dock sekretariatet att man har gjort ett misstag och glömt ställa tillbaka klockan till 3 sekunder och att hela anfallet ska göras om.

Amerikanerna tror inte sina ögon och öron utan protesterar. Enligt uppgift ska de till och med ha funderat på att lämna planen och utropa sig till segrare. Men ställer istället upp för att spela klart matchen en tredje gång.

Återigen ställde den långe amerikanske centern upp sig framföra passaren. Men efter någon form av dialog med domaren backar han oförklarligt undan rejält, flera meter. (domaren själv har i efterhand hävdat att han signalerade till den sovjetiske spelaren att starta anfallet). Edeshko får det utrymme han behöver och han skickar iväg en lång hög boll (kanske matchens bästa passning). Bollen når Alexander Belov, han som nyss hade knockat Doug Collins som får bollen i korgen. Slutsignalen ljuder och Sovjet har vunnit matchen istället.

Efterspelet
Direkt efter matchen lämnar USA in en omfattande protest. De menar att två av matchens tre sista sekunder har spelats direkt efter Collins andra straffkast och den sista i samband med Sovjets misslyckade anfall. Samma kväll sammanträdde Överklagandenämnden, som bestod av fem ledamöter från: Italien, Puerto Rico, Ungern, Polen och Kuba.

Omröstningen följde som av en händelse järnridån. De tre ledamöterna från Ungern, Kuba och Polen ansåg att Sovjet hade vunnit medan Puerto Rico och Italien ansåg att protesten skulle godkännas.

Efter utslaget bestämde det amerikanska laget med lagkapten Kenneth Davis i spetsen att inte acceptera sina silvermedaljer.

Fortfarande idag 43 år senare har ingen av de amerikanska spelarna accepterat sina medaljer. Doug Collins har till och med skrivit in följande rader i sitt testamente: “I devise and bequeath at my death that my wife, Rita, and children, Jill and Bryan, and their descendants never accept a silver medal from the 1972 Olympic Games in Munich, West Germany”.

Vem hade rätt?
Det vimlar av konstigheter i detta idrottsdrama. För det första handlar det självklart om timeouten, enligt internationella regler får man inte begära timeout mellan straffkast utan först när bollen är i spel, å andra sidan ska inte klockan startas förrän en spelare har nuddat bollen inne på planen så det är möjligt att det skulle vara tre sekunder. Men någon timeout genomfördes ju aldrig utan istället ställdes klockan tillbaka två sekunder till tre sekunder. Eftersom timeouten aldrig genomfördes så får inte heller något byte ske vilket alltså skedde ändå. Sen kommer den märkliga situationen med att klockan inte hade ställts om trots allt utan att anfallet bara fick en sekund på sig. Den sekunden borde isf. dras bort från de tre sekunderna men istället fick Sovjet alltså sammanlagt fyra sekunder på sig i två olika anfall. Sen har vi detta med huruvida domaren vinkade bort den amerikanska spelaren från att hindra inspelet. På filmklippet ser det ut som att domaren ställer sig på linjen och indikerar med handen att amerikanen får stå nära men inte på själva linjen men spelaren backar trots det oförklarligt undan flera meter.

Men det mest märkliga är självklart den brittiske generalsekreteraren i FIBA, William Jones roll i dramat. Vad gjorde han på planen? Påverkade han domaren? Han hade alltså inga funktionärsbefogenheter vid den här matchen. Slutklämmen är historiskt och matchen har kallats seklets största basketskandal.

PS
Bara så att inte mina läsare tror att jag är helt historielös så måste jag självklart förtydliga att jag inte alls har missat spelens verkligt stora skandal (och då menar jag inte det första mötet mellan Kronprins Karl XIV Gustav och Silvia Sommerlath). Jag menar självklart händelsen den 5 september då åtta palestinska terrorister som var medlemmar i organisationen Svarta september stormade OS-byn. De dödade två israeler, brottningstränaren Moshe Weinberg och tyngdlyftaren Yossef Romano. (som genom att försöka hålla igen en dörr gav andra idrottare en chans att fly) Nio israeliska idrottare, de flesta tyngdlyftare och brottare togs som gisslan. Kravet var att Israel skulle frige 234 palestinska fångar. Spelen fick avbrytas under tiden som förhandlingar fördes. Israel vägrade ge efter för kraven. Organisationen fördes med gisslan till den militära flygbasen Fürstenfeldbruck. När det utbröt skottlossning dödade de gisslan. I striderna som följde dödades fem av Svarta septembers medlemmar och en västtysk polis. Men jag lovar att skriva mer om detta en annan gång.

Leran som tog en generation

“He who fights with monsters should look to it that he himself does not become a monster. And when you gaze long into an abyss the abyss also gazes into you” – F. Nietzsche.

För en tid sedan besökte jag Verdun i nordöstra Frankrike i regionen Lorraine. Platsen är för många berömd för ett av de blodigaste slagen under första världskriget och även en av de blodigaste drabbningarna i historien.

Det är vid få tillfällen som hopplösheten och missmodet inför mänskligheten känns så stora som när jag besöker någon plats som associeras med det första världskriget. Det första kriget i historien där det närmast industriella dödandet som skulle bli kutym under andra världskriget och under resten av 1900-talet. Under 10 månaders tid från februari till december 1916 plöjde Tyskland och Frankrike ner sammanlagt 300 000 döda unga män och pojkar i de leriga skyttegravarna runt det som idag är en vanlig sömnig fransk småstad. Ytterligare mellan 700 000 och 350 000 personer sårades, lemlästades eller skickades bort från fronten av andra skäl. De sammanlagda förlusterna kan alltså ha varit närmare en miljon människor. En ofattbart skrämmande siffra.

Bakgrunden
Själva den politiska bakgrunden till första världskriget kräver i sig en essä. Den militära bakgrunden till just offensiven kring Verdun grundar sig i den tyska så kallade Schlieffenplanen, uppkallad efter den tidigare generalstabschefen Alfred von Schlieffen.

Efter att Frankrike efter kriget med Preussen 1871 hade förlorat Alsaces och delar av Lorraine hade Verdun, som tidigare legat åtskilliga mil in på franskt område blivit en viktig försvarsmässig gränspostering. Ett helt system av bunkrar och fort (varav flera kommer att bli viktiga under själva slaget) hade byggts omkring Verdun framförallt på den norra sidan av staden som låg närmast ett potentiellt tyskt angrepp.

Själva syftet med Schlieffenplanen var att Tyskland snabbt skulle kunna anfalla, invadera och ockupera Frankrike för att sedan kunna vända uppmärksamheten österut mot Frankrikes allierade Ryssland. Under tiden skulle en mindre styrka uppehålla eventuella ryska angrepp till dess förstärkningar kunde anlända. Huvuddelen av den tyska armen skulle attackera genom Holland, Belgien och Luxemburg för att på så sätt kunna undvika de många franska forten i det så kallade Séré de Rivières-systemet. Planen kom att revideras bland annat på grund av att den tyske kejsaren inte ville acceptera ett anfall genom Holland. Dessutom minskade den del av armen som kom att attackera från norr till förmån för ett generellt angrepp längs hela den 70 mil långa gränsen.

Den tyska offensiven var initialt framgångsrik och tyska 1:a, 2:a och 3:e armen stod vid utkanten av Paris när de i början av september 1914 hejdades vid det som har kommit att kallas ”Undret vid Marne”. En enskild drabbning som under ett par dagar i september 1914 krävde över 140 000 soldaters liv (ingen enskild drabbning under första världskriget kunde räkna sådana förluster på så kort tid). Efter tysk reträtt började det för västfronten karaktäristiska skyttegravskriget som kom att pågå ända fram till krigsslutet 1918.

Lokalt runt Verdun innebar skyttegravskriget 1914-1915 att staden nästan kom att inringas av tyska trupper. Även om angreppen sydöst om staden mot St:Michel hade stoppats så hade de stora framgångarna i Argone inneburit att tyskt artilleri kommit hotande nära på nordvästra flanken.

Slaget
Tyskarnas tanke bakom attacken mot Verdun var att försöka bryta skyttegravskrigets dödläge genom att inta en strategiskt viktig position för att sedan försvara denna på ett sådant sätt att de franska förlusterna skulle bli så stora att de skulle tvingas dra sig ur kriget. Dessutom hade Verdun, om det hade fallit i tyskarnas händer, kunnat utgöra ett starkt hot mot själva Paris.

Attacken mot Verdun inleddes på morgonen den 21 februari 1916 med historiens längsta artilleribeskjutning. Under hela nio timmar hamrade de tyska kanonerna som hade en räckvidd på upp till 12 kilometer på de franska ställningarna. Därefter inleddes anfallet med marktrupper understödda av lättare artilleri som snabbt kom att avancera mot Verdun och intog efter ett par dagar det centrala fortet Douaumont som ligger knappt 8 kilometer nordöst om Verdun. Där tog det dock stop. Franska styrkor under ledning av general Pétain byggde nya försvarslinjer och lyckades hålla de tyska trupperna på plats.

Genom upprättandet av en förbindelseväg, den så kallade Via de Sacre ”Heliga vägen” lyckades Frankrike att föra fram utrustning och förstärkningar i en aldrig tidigare skådad skala. En lastbil sägs ha anlänt till slutstationen 25 kilometer från Verdun var 14 sekund (under den mest intensiva perioden var 5:e) vägen klarade inte denna påfrestning utan tusentals ingenjörs- och transportsoldater jobbade dygnet runt med att förstärka, reparera och underhålla vägen. Denna insats har förevigats på mängder av bilder och blivit något av en symbol för det franska motståndet.

Successivt tvingades också den tyska armen att skicka allt mer förband som förstärkning till Österrike-Ungern och när britterna under sommaren 1916 inledde sin offensiv vid Somme lättade trycket på Verdun på ett sådant sätt att franska styrkor började kunna gå till motattack. Dessutom utjämnades den tyska tekniska överlägsenheten i fråga om kanoner, kulsprutor och annan krigsmateriel.

Under de 11 månader som slaget pågick förstördes sammanlagt nio byar som aldrig har byggts upp igen. Fronten flyttade sig enstaka kilometer fram eller tillbaka och i de ständiga stormningarna sårades och dödades tusentals soldater dagligen. I slutet av 1916 lyckades Frankrike driva tillbaka Tyskland och de positioner som hade rått innan krigets början återtogs.

Än idag finns det områden kring Verdun som har märkts ut som ”Area Rouge” där det fortfarande finns så mycket odetonerade granater i marken att människor inte får vistas där.

Moraliska funderingar
Stående vid Ossasoriet i Duamont som har rests till minne av alla de soldater som inte gick att identifiera vid slagets slut börjar tankarna komma. Monumentet har rests eftersom liken blev liggande i flera månader i det ingenmansland som bildats mellan skyttegravarna. Kropparna hade förmultnat och blivit oigenkännliga. Därför har framförallt fransmän men även många tyskars osorterade skelett lagts sida vid sida här.

Ett krig dödar inte bara soldater, inte heller bara civilbefolkningen. Krig dödar också något i en befolknings själ. Ett krig förändrar en människa, hennes uppfattning om rätt och fel, hennes syn på andra människor och på döden som fenomen påverkas.

Idag finns ingen kvar i livet som aktivt har upplevt första världskriget. De över hundra åren har raderat möjligheten att återberätta egna upplevelser från denna meningslösa slakt. Snart nog kommer ingen längre att finnas kvar som har upplevt det andra världskriget med massiva bombningar av London, Berlin, Dresden med flera och förföljelsen och dödandet av 6 miljoner judar och mellan 5 och 10 miljoner andra grupper: romer, homosexuella, handikappade med flera. Frågan är vad som ska hända då. Ska vi, befriade från krigets själsliga och moraliska dödsgrepp, äntligen skapa ett nytt riktigt fredligt Europa eller ska vi göra om historiens misstag?


Referenser och vidare läsning
Första världskriget, Wilmott, H.P
The battle of Verdun, Yves Buffetaut

The earth was made a common treasury for everyone to chare

En text om en tidig social och ekonomisk rörelse. ”The Diggers” som på mitten av 1600-talet med hänvisning till bibeln motiverade sig till att odla upp och exploatera icke använd allmänningsmark i centrala England. Rörelsen kom att spridas snabbt och utgjorde till sist ett så stort hot att statsmakten var tvungen att agera med hot, trakasserier och våld.

Svält och inbördeskrig i England i mitten av 1600-talet
Den engelska tronen hade 1603 ärvts av Jakob I av huset Stuart. Fram till dess hade England styrts av huset Tudor, först av Henrik VIII och sen av hans dotter Elisabeth I som dock aldrig gifte sig och därmed dog barnlös.

Det engelska parlamentet hade en lång tradition av relativt stor självständighet och på slutet av 1620-talet utbröt en konflikt mellan Jakob I son Karl I och parlamentet. Konflikten var framförallt religiöst betingad där kungen stödde statskyrkan medan parlamentet hade starka puritanska inslag. År 1628 tvingades kungen gå med på den så kallade Petition of Right, som garanterade rättssäkerheten och parlamentets inflytande över skatterna. När parlamentet 14 år senare ytterligare ville stärkte sin makt utbröt ett regelrätt inbördeskrig som kom att vara mellan 1642 och 1649. I praktiken handlade det om två konflikter, en längre från 1642 till 1646 och en kortare mellan 1647 och 1648.

De ekonomiska villkoren för framförallt de lägre stånden in England var ansträngda under åren 1648-50. Många bönder fick sina skördar förstörda, affärsägare fick sina handelsbodar och verkstäder förstörda med mera. Detta kombinerat med dåligt väder fick skördarna att slå fel och matpriserna att stiga vilket gav upphov till en landsomfattande svält.

The Diggers
Under åren 1648-1650 uppstod, mer eller mindre spontant, mindre läger där grupper av människor odlade upp allmänningar för att på så sätt skaffa sig mat för dagen. Det finns dokumenterade exempel från Bedforshire, Buckinghamshire, Hamptonshire, Kent, Leicestershire, Middlesex, Northamptonshire, Gloucestershire och Nottinghamshire. Just bosättningarna i Buckinghamshire är kända som ursprungsplatsen för hela rörelsen eftersom det här i december 1648 publicerades en text med rubriken Light Shining in Buckinghamshire.

Allmänningarna hade historiskt varit ägda gemensamt av de engelska byarna. Men efter normandernas erövring 1066 hade Willhelm Erövraren privatiserat marken genom att låta den falla under adelns gods och borgar. Marken, som bestod av ängsmark, användes inte som jordbruksmark utan bara i begränsad utsträckning för djurhållning.

I mars 1649 hade en stridsskrift med titeln ”The true leveller standard advance”. Benämningen The true leveller anspelar på den sociala rörelse som kallades The levellers som var en filantropisk social rörelse med stöd bland köpmän, småföretagare och armen.

I texten förklarade man sin målsättning att den privata äganderätten till jord och jordbruksmark borde avskaffas och att den borde brukas i alla människors intresse. Samtidigt bekände man sig till en pacifistisk, demokratiskt hållning.

Saint George´s hill
Den mest kända och dokumenterade diggerskolonin är den som i april 1649 uppstod i Surrey vid Saint George´s hill där ett tiotal fattiga bönder under ledning av kyrkoherden William Everard började odla upp allmän mark. Relativt snart efter att man hade börjat anslöt sig Diggersrörelsens främste ideolog Gerrard Winstanley till gruppen.

Winstanley hade tidigare ägt ett skrädderi i London men hade förlorat det och sin förmögenhet under inbördeskriget. Med början 1648 hade han börjat författa flera skrifter kring religiösa och sociala frågor.

Winstanley publicerade 1649 en kortare skrift med titeln ”The new law of righteousness” i denna formulerade han sina idéer kring en ny framtida social och ekonomisk ordning.

Redan under april 1649 uppstod fientligheter mellan lokala landägare och The Diggers medlemmar och ett antal av hyddorna brändes ner. Förmodligen handlade det om inhyrda busar som hade fått betalt för att skrämma medlemmarna. Den 19 april dirigerades en mindre grupp soldater till St George´s hill för att undersöka situationen. Den 23 april fanns det ett 50-tal diggers vid kolonin som nu började betraktas som ett lokalt problem. När generalen för den engelska armen Fairfax besökte området i slutet av maj 1649 beskrev han situationen endast som en lokal dispyt.

The diggers valde under sensommaren 1649 att överge sin bosättning och flytta ett par kilometer till näraliggande Cobham Heath. Men även där blev gruppen ständigt trakasserade, arresterade och bortkörda. Men inga direkta rättegångar tycks ha förekommit, tvärt om verkar rörelsen ha åtnjutit ett visst stöd från framförallt de lokala bönderna.

Men under sommaren 1650 började rörelsens kapital att tryta och i juli 1650 övergav The diggers sina odlingar fredligt och i tysthet och ganska lite är känt om deras förehavanden efter detta.

Avslutande reflektioner
The diggers politiska program var i mycket jämförbara med senare tiders liberala rörelser. Bland de krav som fanns med fanns exempelvis ”överhusets avskaffande”, något som fortfarande disktuteras. Allmän rösträtt, (för män…) i andra avseenden gick man mycket långt men långtgående jordfreformer har även förekommit i samband med den franska revolutionen lite drygt 100 år senare.

Än idag är tillgången till jordbruksmark en central och viktig politisk fråga i många länder på jorden. I fattiga länder precis som England under 1600-talet är tillgången till brukbar mark en del av ett nödvändigt politiskt reformprogram.


Referenser och vidare läsning
The diggers movement in the days of the commonwealth, Lewis H Berens 1906
The new law of righteousness, Gerrard Winstanley

In vino veritas – vin och vintillverkningens historia

Jag har ju utlovat att jag ibland ska jobba även med vardagliga saker och belägga dessa historiskt. Idag har turen kommit till en av mina favoritsysselsättningar, som jag säkert delar med många andra, nämligen att dricka vin. När började vi med det? När kom bruket till Sverige, hur har tillverkningen utvecklats?



Hur började det? Gissningsvis måste det från början ha handlat om ett rent missförstånd (inte alls ovanligt i mänsklighetens historia se exempelvis penicillinet, atomen eller för den delen den berömda "hårdmjuka" sockerbiten som från början skulle ha blivit en marshmallow). Någon hade antagligen pressat druvsaft, ställt undan och sedan glömt bort den. När den hittades visade det sig att druvsaften hade ändrat karaktär och att det förvisso smakade beskt men att människor blev behagligt dåsiga av att dricka den.

Vinamfora funnen i en egyptisk grav daterad till tidig byzantinsk tid (mellan 400-600 talet e.Kr.) http://www.penn.museum/sites/biomoleculararchaeology/?page_id=82

Vintillverkningen är gammal men exakt hur gammal är svår att säga. Bristen på tillförlitliga källor är väldigt begränsad. De flesta spår i form av arkeologiska fynd leder till oss till Mellan Östern. De äldsta fynden är från stenåldersboplatser i Iran. Här finns lerkärl som tyder på vintillverkning så tidigt som 5400 år före Kristus.



De äldsta spåren av vinodling har man funnit i Georgien vid Svarta havets sydostkust. Dessa lämningar är från omkring 4000 år före Kristus. Vinodlingstekniken spred sig härifrån och bör ha nått Egypten någon gång på 3000-talet f.Kr. De första egyptiska vinerna liknande förmodligen det grekiska vinet retsina som smakar lätt av kåda eftersom man med största säkerhet har använt kåda för att täta lerkrusen med.



På målningar från faraonisk tid finns bilder på vintrampare, och arkeologer har hittat många fynd i form av kärl för att förvara och dricka vin. I Tutanchamons grav fann exempelvis Howard Carter och Lord Carnarvon vad som tros vara årgångsviner, krukor väl tillslutna och märkta med vinets ålder.

Redan på 1500-talet f.Kr var vinhandeln omfattande. Ett stort antal vrakfynd har tytt på detta. Fenicierna som levde i nuvarande Libanon var Medelhavets främsta köpmän och de transporterade vinet kors och tvärs över Medelhavet till Syrien, Kreta och Svarta havets kuster. Även till Grekland och Nordafrika.
Efter fenicierna tog grekerna över som obestridliga ledare för handeln i Medelhavet. Det grekiska inflytandet inom vintillverkningen har varit många den kanske främsta upptäcktgen var de riktiga kvalitativa keramikkärlen, amfororna, som gjorde att vinet kunde förvaras, transporteras och lagras enklare. Annars kan vi i de homeriska dikterna Illiaden och Odysseén kan vi framförallt läsa om vinets sociala funktion. Att det användas och dracks vid fester med mera. Ett exempel är Dionysosfesterna i Athen, med offer, banketter och tävlingar m.m. Under nära en veckas tid sägs festerna ha pågått till vinguden. Dionysos ära.
Med den grekiska koloniseringen spreds från 700-talet f.Kr. kunskapen om vinframställning till Italien. Där hade sannolikt redan etruskerna etablerat vinodlingar i de norra delarna av landet. Det romerska favoritvinet var falerner som odlades och framställdes i Kampanien. Det finns berättelser från den romerske författaren Galenos om att falerner ska drickas mellan sitt femtonde och tjugonde år vilket tyder på att det redan då experimenterades med att lagra viner.

Under århundradena e.Kr. ökade efterfrågan på vin i Rom, och stora kvantiteter importerades från provinserna; fynd av skeppsvrak med laster från exempelvis Nordafrika tyder på detta. I Gallien hade en tidigare obetydlig vinodling expanderat från århundradet närmast före f.Kr. Under de kommande 400 åren grundades många av de stora vingårdarna i nuvarande Frankrike och Tyskland, men vinodling startades även i andra delar av det växande romerska riket.

Annars var det under antiken som de förta stegen mot ett mer industriellt förhållande till vintillverkningen grundades. Vinpressen förbättrades exempelvis betydligt något som gjorde att det gamla trampandet kunde ersättas med modernare metoder. Amfororna, först av keramik och senare av glas infördes. Antalet druvsorter ökade också för att få en jämnare produktion. Det var också under denna tid som fatet skapades för att lagra vin i.

Under medeltiden kan man säga att det var de katolska klostren som räddade vintillverkningen. De välutbildade munkarna utvecklade vinodlingen och klassificerade många av dagens vingårdar för mer än 500 år sedan. Katolska kyrkan hade ju också ett självklart intresse som storkund och konsument av vinet i form av nattvarden.

Till Sverige kom vinet med vikingarna men drycken var mycket exklusiv och dracks endast av framstående personer. Det germanska ordet köpa kan mycket väl komma från latinets capua som betyder vinhandlare eller krögare. Efter nordens kristnade på 800 och 900-talen ökade efterfrågan på grund av nattvarden. Kuriöst kan nämnas att påven förbjöd nordborna att ersätta vinet med sitt lokala öl och mjöd.

Koloniseringen innebar att nya områden och marknader öppnandes upp. Spanjorerna grundade de första vingårdarna i Mexico 1524, i Chile 1554 och i Argentina 1556. I Nordamerika var det franska kolonisatörer som på 1560-talet anlade de första vingårdarna i Florida. Spanska munkar och präster började odla europeiska druvor i Kalifornien mot slutet av 1700-talet från början för att framställa nattvardsvin.

Under 1600-talet slutligen upptäckte man att korkekens bark var utmärkt för att försluta vinflaskor (som nu hade börjat användas) på grund av sin enkelhet och begränsade storlek. Nu först fick man en möjlighet att verkligen lagra vinet utan risk att det skulle oxidera och bli förstört.

I Amerika fanns en vild art av vinranka som kom att spela en dramatisk roll i vinets historia. 1863 invaderades de franska vingårdarna av den så kallade vinlusen med ursprung i Amerika. Vinlusens larver angrep vinstockarnas rötter och på bara några år förstördes i stort sett alla europeiska vingårdar. Men på samma sätt som farsoten hade kommit från landet bortom havet kom också räddningen därifrån. De amerikanska vinrankorna visade sig helt enkelt resistenta mot lusen och lösningen blev att ympa in europeiska plantor på de amerikanska. Idag går det alltså inte att få veta hur de stora Bordeaux- och Bourgogne-vinerna från det som har kommit att kallas vinets guldålder smakade.

Det stora uppsvinget för viner från Kalifornien kom i slutet av 1960-talet. I dag är USA den fjärde största vinproducenten i världen. I Sydafrika gjordes det första vinet 1661. I Australien odlade kapten Arthur Phillips, som 1788 inledde den brittiska kolonisationen, vinrankor. Under 1980-talet inleddes en stor exportframgång som startade i Sverige. I Nya Zeeland introducerades vinodlingen ca 1819, men den var länge blygsam, och inte förrän på senare tid har nyzeeländska viner fått en marknad i Europa.

Avslutning
Vinet har alltså i årtusenden varit en del av vårt kulturarv. Framställningen har tagit mark i anspråk, vingårdar har bildats, fått namn och klassificeras. Fabriker har anlagts och på detta sätt har vi skapat det som med ett modernt ord kallas ett kulturlandskap. De viner vi dricker idag liknar de första vinerna som jästes för flera tusen år sedan. Det som har förändrats är själva tekniken och skalan på produktionen.

Från de dagar då man lät vinerna självjäsa till dagens industriella laboratorieframställning går en rak linje. På vägens gång har sjukdomar härjat. Imperier har grundats och gått i graven, religioner, profeter, påvar, kalifer, rabbiner har kommit och gått. Hela tiden har vår kärlek till och vårt förhållande till denna dryck bibehållits.

Referenser och vidare läsning
Ancient Wine: The Search for the Origins of Viniculture (Princeton University Press, 2003) Patrick McGovern

The beginnings of Winemaking and Viniculture in the Ancient Near East and Egypt – Patrick McGovern mfl.

Ostindiska kompaniet, handeln som byggde Göteborg

Bild från SO-rummet (http://www.so-rummet.se/)

Redan under antiken fanns ett handelsutbyte mellan Europa och Asien och kryddor, siden och andra exotiska varor hade länge fraktats via karavaner till Europa landvägen. Men på 1500-talet ökade detta utbyte efter att spanjorer och portugiser hade upptäckt sjövägen till Indien. Handeln med länder som Kina, Indien, Japan och Indonesien (som då kallades för Ostindien) blev viktigare. Redan 1587 bildades i Portugal ett särskilt bolag med monopol på handeln österut, Det portugisisk ostindiska kompaniet.

Initiativet att bilda ett svenskt ostindiskt kompani kom från ett något oväntat håll. Skotska köpmän, som stod utanför det brittiska East indian company, i sitt hemland, ville investera i ett motsvarande svenskt kompani. Ett koncept för ett sådant arbetades fram av, Colin Campbell tillsammans med Niclas Sahlgren i Göteborg. Förhandlingarna med den svenska staten sköttes av kommissarien Henrik König och det var också på honom som privilegiebrevet utfärdades den 14 juni 1731. I brevet fick Ostindiska kompaniet ensamrätt till all handel på alla hamnar på andra sidan Godahoppsudden under en femtonårsperiod. Till bolagets knöts även andra skotska köpmän så som Chalmers.

Det första skeppet avseglade 1732 och bolagets första år blev väldigt framgångsrika. Upplägget var enkelt. fartygen avgick från Göteborg lastade med framför allt järn och trä, både i råvaruform och som tillverkade produkter. Lasten såldes i framförallt Cádiz i Spanien, där man i utbyte fick silver. Sen fortsatte seglatsen runt Godahopsudden och i nästan samtliga fall mot slutdestinationen Kanton i Kina (den enda hamn som var öppen för européer). I Kanton köpte man sedan exotiska varor, främst porslin och te men också råsilke, siden och andra tyger. Dessutom förekom pärlemor, pappersblommor, lackerade skrin och möbler. Väl vid hemkomsten auktionerades varorna ut och till framförallt tyska och holländska köpare (bara ett par procent av lasten stannade i Sverige). En resa med något av kompaniets fartyg tog omkring ett och ett halvt år.

Ostindiska kompaniet blev synnerligen framgångsrikt och gav stora vinster fram till 1700-talets slut. Kompaniet verksamhet kan delas in i ”oktrojer” (var och en utgörande den period för vilken ett tillstånd getts): 1731–46, 1746–66, 1766–86, 1786–1806; en femte oktroj (1806–21) utnyttjades aldrig. Under de 74 aktiva åren utrustades 132 expeditioner. 37 fartyg byggdes för kompaniets räkning och 1000 personer fick genom åren sin anställning här, vilket inte var mycket jämfört med andra kompanier i Europa. Det holländska handelskompaniet hade till exempel 400 fartyg och 10 0000 anställda under sin tid.

Ekonomisk organisering
Kompanierna finansierades i regel genom andelsteckning, men kontrollerades i praktiken av ett fåtal storköpmän.

Ostindiska kompaniet var i början organiserat efter en äldre företagsmodell utan något bestående kapital. Efter varje expedition övertogs fartygen formellt av nya ägare, även om det i praktiken oftast var samma personer. Sen likviderades verksamheten. Från 1753 och framåt drev man kompaniet som ett aktiebolag vilket öppnade för fler ägare. Men fortfarande måste företaget upplösas vid slutet av varje privilegieperiod. Formellt kan man tala om en serie ostindiska kompanier, men ägarstrukturen var i stort densamma.

Affärerna omgavs med stor sekretess och räkenskapsböckerna brändes efter revisionen, varför det är svårt att beräkna utdelningens storlek. Bland ägarna återfanns många utländska köpmän som slog sig ned i Göteborg, förutom Campbell t.ex. William Chalmers och Robert Finlay. Många svenska köpmän och godsägare var aktieägare och medlemmar av direktionen, exempelvis Sahlgren, Alströmer, Grill och Tham.

Flera av direktörerna kom också att skapa stora förmögenheter och med sina donationer kom de att sätta sin prägel på Göteborg. Så kunde Sahlgrenska sjukhuset grundas med hjälp av Niclas Sahlgrens donation och William Chalmers donerade pengar till en verkstadsskola som kom att utvecklas till Chalmers tekniska högskola.

Lönsamheten minskade dock under andra hälften av 1700-talet. 1809 gick bolaget i konkurs som en följd av den ökade konkurrensen om thehandeln kombinerat med Napoleonkriget och inte minst kriget mot Ryssland som samma år resulterade i att Sverige förlorade sina östliga provinser, främst Finland.

Det hårda livet ombord
Livet ombord på ostindiefararna var hårt. Av en genomsnittlig besättning på 150 man var det många som dog eller blev sjuka under vägen. Kyla, fukt och stormar utgjorde risker för alla män ombord, men hårdast drabbades de längst ner i hierarkin, matroserna och jungmän. Det var inte ovanligt att matroser föll överbord vid arbetet uppe vid riggen. Men den största orsaken till att så många dog under resans lopp var den bristfälliga hygienen ombord och den dåliga, vitaminfattiga maten.

Av de 37 fartyg som byggdes och sjösattes förliste 8 stycken. Värst var det 1745 där inte mindre än tre fartyg gick under. Särskilt berömt har blivit fartyget Götheborg som sjönk vid själva inloppet till Göteborgs hamn. En kopia av fartyget har byggts i modern tid. Sammanlagt runt 2000 svenska sjömän fick havet som grav under de knappt hundra år som bolaget existerade.

Politiskt inflytande
De stora kompanierna, framförallt de holländska och brittiska utvecklades till viktiga politiska och ekonomiska maktfaktorer. Bolagens besittningar lade grunden till det nederländska kolonialväldet på Java och Sumatra och det engelska i Indien som skulle komma att bestå mycket länge. Kompaniernas ökande välde i Orienten ledde dock till att staterna vid mitten av 1700-talet i allt större utsträckning övertog det administrativa ansvaret för områdena.

Ett ökat statligt inflytande kombinerat med tilltagande konkurrens medförde att kompanierna vid 1700-talets slut förlorade sin maktställning. Deras ekonomiska betydelse för moderländerna är omstridd, men särskilt under 1700-talet påverkade de den växande europeiska medelklassens konsumtionsvanor.

Kulturell betydelse
Ostindiska kompaniet bidrog starkt till det ökade kinesiska kulturinflytandet i svenska hem på 1700-talet. Te och punsch, ris och nya rotfrukter kom in i hushållen. Det ostindiska porslinet blev populärt både hos medel- och överklassen, som ofta skaffade egna serviser med vapen och monogram. Ute i landet skapades s.k. engelska trädgårdar med kinesiska inslag. Linné sände många lärjungar till Kina i vetenskapens tjänst. Göteborg blomstrade som handelsstad och som Ostindiska kompaniets centrum framstod ståtliga kompanibyggnaden vid Norra Hamngatan, numera Göteborgs stadsmuseum.

Sveriges Klondyke

I ett bevarat brev från 1511 klagar biskop Otto i Västerås på att böndernas tionde till kyrkan har minskat drastiskt. Skälet var att man hade upptäckt silverfyndigheter i trakten av dagens Sala vilket drev bönderna till att lämna sina gårdar för att istället pröva lyckan som bergsmän. Ett monopolbrev utfärdades 1512 av Sten Sture den yngre som ger rätten för allmogen och bergsmännen att bryta silver i gruvan.

På grund av ett antal ras under 1520-talet låt i praktiken gruvdriften nere innan glansdagarna tog vid på 1530 och 1540-talen med ett årligt överskott på mellan 3000 och 4000 kilo silver något som gick närmast oavkortat in i Gustav Vasas behövande statskassa. Redan på 1550-talet började gruvan att sina och konkurrensen från amerikanskt silver sänkte världspriset kraftigt och gjorde driften mindre lönsam trots stora investeringar under senare delen av 1500-talet.

Under 1600 och 1700-talen arrenderade staten ut gruvan till Sala Bergslag men någon större avkastning gav den inte. 1887 överläts gruvan helt till Bergslaget men bara ett par år senare 1908 lades brytningen i den så kallade Storgruvan ner. Avesta jernverk köpte senare gruvan men 1962 slutligen upphörde den sista begränsade brytningen av främst zink och bly. Sedan ett par år tillbaka ägs gruvan av kommunen.

Besökare kan precis som forna tiders gruvarbetare gå ner i gruvan via den så kallade Anfarten och Drottning Christinas schakt för att se delar av alla de gångar och dagbrott som utgjorde en grundbult i den tidiga svenska stormaktstidens ekonomiska system.

Statlig kontrollEn faktor som skiljde Sala Silvergruva från annan bergsverksamet var den starka statliga kontrollen över verksamheten. Normalt sett hade bergsmännen i Bergslagen exempelvis vid Kopparberget i Falun åtnjöt normalt sett en relativt stor självständighet. Men så var inte fallet här i Sala. Redan i Sten Stures privilegiebrev från 1512 slogs det fast att staten och Bergsmännen gemensamt skulle ansvarar för brytningen och att all form av privat försäljning av silver skulle straffas med böter eller till och med med döden. Traktens bönder tvingades skaffa fram de enorma mängder ved som gick åt för att kunna spränga bort silvermalmen.

Levnads och arbetsförhållandena i gruvan ledde 1552 fram till en strejk bland gruvdrängarna förmodligen en av Sveriges tidigare omskrivna arbetsplatskonflikter.

Genom Gustav II Adolfs försorg anlades en ny stad Sala och de 1500 anställda tvingades flytta dit från den gamla gruvbyn.

En statlig kassakoRent ekonomiskt gav Sala silvergruva ett ekonomiskt utrymme och en statlig buffert dessutom gav den Gustav Vasa personligen en ansenlig privatförmögenhet. Trots nedgången bidrog gruvan senare till att finansiera det så kallade nordiska sjuårskriget och därmed en viktig faktor i etablerandet av det svenska Östersjöväldet.

I jämförelse med andra länder ter sig dock Sala ganska anspråkslös. Under de 400 år som gruvan existerade bröts sammanlagt 500 ton silver att exempelvis jämföra med att spanjorerna bra under 1500-talet från Amerika hemförde 10 000 ton, något som dock som sagt sänkte värdspriset drastiskt.

Idag är gruvan ett museum. Besökare kan likt forna tiders gruvarbetare äntra gruvan via Drottning Christinas schakt. Glöm inte att knacka i berget och varsko gruvfrun (ett fantasiväsen) att ni är på väg. Hon härskar över såväl berget som gruvan och du gör intrång på hennes domäner. Annars finns risk för ras eller fall. Nu som då är det förenat med fara att gå ner under marken för att jaga efter såväl andlig som världslig rikedom.

Brömsebro - fredsbyn

Brömsbäcken, en liten smal ganska långsamt rinnande bäck. Det är inte mycket som tyder på att man tittar på en historisk gränsflod mellan Sverige och Danmark. Ganska undanskymd i en skogsdunge precis där Brömsbäcken delar sig innan den rinner ut i Kalmarsund ligger en liten ö med en minnessten. På stenen står det kort och gått ”Minne af Freden i Brömsebro - de la Thuliere - Axel Oxenstierna - Corfitz Ulfeldt. Texten på stenen syftar på den fred mellan Sverige och Danmark som i augustis 1645 slöts på den här platsen.

Men innan vi går ner oss fullständigt i arsenikade perkuer, kråskragar och gulnade pergament, låt oss titta lite på bakgrunden.

Det är svårt för oss idag (med Sverige med en befolkning på strax under 10 miljoner invånare och Danmark med sin betydligt mindre yta och befolkning) att förstå att det från senmedeltid och fram till mitten av 1600-talet var Danmark som var den dominerande politiska kraften i Skandinavien. Tullen i Öresund var en stor inkomstkälla som hade gjort danskarna rika och många andra europeiska länder heligt förbannade. Att Norge var Danskt bidrog också starkt till den danska dominansen. Men detta kom att förändras efter Sveriges framgångar i 30-åriga kriget kombinerat med danska nederlag i samma krig. Sverige hade då bland annat skaffat sig utposter i norra Tyskland och kunde hota Danmark från två håll.

1643 angrep en svensk arme under ledning av Lennart Torstensson Jylland från Böhmen. Samtidigt gick svenska trupper in i och besatte Skåne. Efter att danskarna hade besegrats av en svensk/nederländsk flotta vid Fehrman i oktober 1644 kunde danskarna tvingas till förhandlingsbordet.

Förhandlingarna inleddes den 8 februari 1645 och en medlare, den franske ambassadören i Nederländerna Gaspard Coignet de la Thuillerie förordades på franskt initiativ. Frankrike var ivriga att få ett slut på kriget mellan Sverige och Danmark eftersom man behövde de svenska militära resurserna för att fortsätta krigförandet i Europa. Även Holländarna hade blivit oroliga. Enligt rykten var det viktigt för dem att varken Sverige eller Danmark fick bli för dominerande i norra Europa.

De båda delegationerna förlades till byarna Söderåkra på den svenska sidan och Kritianopel på den danska. Och de skulle komma att bli kvar där en tid, ända till augusti. Svensk huvudförhandlare var rikskanslern Axel Oxienstierna och den danske rikshovmästaren tillika kung Kristian IV:s svärson Corfitz Utfeldt.

Förhandlingarna kom att bli segdragna, inte minst för att kraven var svåra att förena. Svenskarna krävde fullständig tullfrihet i Öresund samt landskapen Skåne, Halland och Blekinge. Från dansk sida var kraven de rakt motsatta: avskaffande av den begränsade svenska tullfriheten, reträtt från de sydsvenska landskapen samt skadestånd för angreppet 1643. De stackars medlarna fick springa med bud mellan de båda lägren eftersom några direkta samtal inte var att tänka på de inledande vänliga formerna till trots.

Först i mars hade man lyckats enas om tullfrihetsfrågan med svensk seger något som rent ekonomiskt skulle få mycket stor betydelse.

Med landavträdelserna gick det sämre. Istället för Skåne, Blekinge och Halland hade initialt föreslagits Ösel, Gotland och Bornholm. Danskarna hade senare kastat in även Jämtland och Halland men svenskarna ställde ännu mer långtgående krav. Det som verkar ha fått fart på förhandlingarna var en nederländsk provokation. 300 nederländska handelsfartyg seglade igenom Öresund utan att betala dansk tull och lade sig i Öresund som en styrkedemonstration.

Danskarna ändrade sig igen och föreslog nu Gotland istället för Halland och Härjedalen istället för Blekinge. Svenskarna lyckades slutligen tvinga in att Halland skulle vara svenskt under 30 år, och så blev det. Fredsdokumentet skrevs under den 13 augusti. Sverige fick total tullfrihet i Öresund och landskapen Jämtland, Härjedalen, Ösel, Gotland och Halland på 30 år.

Men den stora utmaningen började där. När krigets fasor väl är över, när stöveltrampet och kanondundret har tystnat då ska landområden och dess sturska befolkning konsolideras (finare ord för kuvas). Många av de aktuella landskapen var intresset för att tillhöra en drottning med katolska böjelser (detta var under Drottning Kristinas tid).

Nyckelsktörerna blev de prästerskapet i de nyerövrade landskapen. Lösningen var som alltid pengar och pengar på denna tid betydde land, hus och gård. När när prästerna i de nyerövrade Jämtland och Härjedalen fick höra att svenska präster hade tillstånd att uppföra sju hus på sina prästgårdar mot de norska/danska tre blev märkligt nog de anhängare av en snabb försvenskning. Redan 1647 fanns representanter för de tre lägre stånden (alltså inte adeln) med på riksdagen från Jämtland, Härjedalen och Gotland. En viktig skillnad från det tidigare danska representationen var att även bönderna fick vara representerade. Idag finns det en rätt stark "svensk" identitet i alla dessa områden. I en senare artikel ska jag skriva om motsvarande projekt i Skåne där metoderna inte var lika "mjuka".

Kuriost kan nämnas att Brömsebro har förekommit som plats för möten även innan 1645. 1541 träffades Gustav Vasa och Kristian III här för att sluta en allians som gav svenskarna dansk hjälp att slå ner Dackeupproret några år senare. Redan år 1050 träffade den svenske kungen Edmund den gamle danske kungen Sven Estridsson i det så kallade Danaholms möte, här ska även rågången mellan de två rikena ha satts upp.

De senaste 50 åren har befolkningen i Brömsebro legat på runt 200 personer. Järnvägen lades ned 1965. Samhället har länge haft problem med att det legat i två kommuner, som sett det som två småorter, varvid kommunalt vatten och avlopp länge inte fanns.

År 2000 förlorade Brömsebro officiell statusen som tätort och är numera formellt två småorter. Om detta framtida öde visste förhandlarna intet när de med sina tillsammans över 100 vagnar (Oxenstierna hade bla. med sig en egen paradsäng) begav sig till denna plats drygt 360 år tidigare.

Ett vitt sken sen är allt förändrat

U.S. Navy Public Affairs Resources Website -
http://www.chinfo.navy.mil/navpalib/images/historical/hiroshima.jpg

Natten till den 6 augusti 1945 äntrade överste Paul Warfield Tibbets, Jr sitt flygplan Enola Gay. Han lyfte från ön Tinian i ögruppen Nordmarianerna cirka 200 mil nordöst om Filipinerna. Han eskorterades i nattmörkret av tre andra flygplan, alla av typen B-29 Superfortress. Destinationen var bestämd sedan ett par dagar: Japan, Hiroshima.

Inuti flygkroppen fanns en cirka 4 ton tung cylinderformad bomb, 3 meter lång med en diameter på cirka 70 centimeter. Det ironiska kodnamnet på denna bomb var ”Little boy”. Den lille pojken hade under stort hemlighetsmakeri en dryg vecka tidigare skeppats över med båt från USA. På ett fartyg som bara ett par dagar senare sänktes av japanska trupper.

Klockan 08:15, från 10000 meters höjd släpptes ”Little boy” över Hiroshima. Rimligtvis hade många av stadens drygt 400 000 invånare börjat dagens arbete. Barn lekte utanför sina skolor eller satt och läste, nyblivna föräldrar drog barnvagnar genom stadens gator, några äldre män och kvinnor satt och småpratade på en uteservering.

På 600 meters höjd, för att göra maximal skada, detonerade bomben. En mindre sprängladdning bestående av kordit antände en ”kula” bestående av den instabila uranisopen U235, denna 24 kilo tunga ringformade kula sköts mot ett 36 kilo tungt mål bestående av samma isotop. En ickekontrollerad kärnexplosion blev följden.

Ett eldklot med en radie på 180 meter bildades och på bara ett ögonblick försvann i stort sett allting inom detta område. En tryckvåg slog ut och inom 350 meter från detonationen förstördes i stort sett alla fasta strukturer utom riktigt stabila betonghus och så långt bort som 1,5 kilometer förstördes i stort sett alla lättare byggnader. Människor inom en radie av nästan 2 kilometer drabbades av tredje gradens brännskador. Det radioaktiva nedfallet blev enorm och inom en kilometer var dödstalen mellan 50 och 90 procent. Människor dog i stora plågor inom allt från någon timme till flera veckors tid.

Effekten blev förödande. Mellan 90 000 och 120 000 människor avled direkt av själva detonationen eller av sina skador de närmast följande dagarna. Tusentals människor brändes till döds i rasmassorna. Fortfarande idag, 70 år senare, har befolkningen i Hiroshima förhöjd risk att dö i cancer.

Manhattanprojektet
Tre år tidigare hade Franklin D. Roosvelt gett order om att starta det så kallade Manhattanprojektet, huvudkontoret låg på Broodway. Bakgrunden var en oro över att Tysklands kärnkraftsprogram som hade startats 1939 skulle lyckas och att Nazityskland skulle kunna utrusta sig med en nukleär bomb.

Till vetenskaplig ledare för projektet utsågs Robert Oppenhemier och som mest sysselsatte Manhattanprojektet sanslösa 130 000 personer till en kostnad av då astronomiska 2 miljarder dollar.

Projektet resulterade i tre sprängningar. Förutom den i Hiroshima och den över Nagasaki tre dagar senare så gjordes en provsprängning, det så kallade Trinitytestet, i Jornada del Muerto-öknen i sydvästra USA.

Behövdes bomben?
Ett ämne som har delat historiker och allmänhet under åratal. Jag tänker inte ge mig in i den debatten. Klart är dock att Japan var besegrat på samtliga fronter. Men förutsättningarna för en kapitulation var dock inte självklara. Stora japansaka reserver bestående av miljontals soldater fanns att tillgå och om de hade försvarat sin ö så hade kriget blivit både längre och kostsamt.

Jag anser egentligen bara att bomben är ett symptom på det krigets vansinne som gång efter annan drabbar mänskligheten. En atombomb är bara den yttersta formen av det opersonliga distanserade förhållande till kriget som inträdde i och med första världskriget artilleribeskjutningar. Men det vansinniga är egentligen inte det tekniska uttrycket för vårt vansinne utan det faktum att vi ens kan tänka oss att förgöra en annan människa.

Roms första kejsare, blodsband, intriger och ren galenskap

Denna gång ska vi fördjupa oss i en familj eller snarar en dynasti som får de mesiga familjedramorna (Dallas, Falcon Crest och så vidare att se ut som ett barnkalas i jämförelse). Följ med till Rom under århundradet runt Kristus födelse och möt den julisk-claudiska ätten. (eftersom släktskap och liknande är rätt komplicerade har jag valt att kursivera alla namn första gången de dyker upp.)

Under det romerska kejsardömets första knappt hundra år (ungefär vid tiden för kristi födelse) styrdes Rom av fem kejsare med inbördes släktskap. I tur och ordning var dessa Augustus, Tiberius, Germanicus (mer känd som Caligula), Claudius och slutligen Nero.

I den romerska hierarkin var blodsband och släktskap med företrädare extremt viktigt och genom strategiska giftemål och allianser växte de mäktiga släkterna ihop med och in i varandra. Särskilt viktigt var det att kunna hävda släktskap till den förste kejsaren Augustus, född Gajus Octavianus och adoptivson till Julius Caesar som också har gett upphov till namnet på denna första romerska kejsardynasti.

Augustus (www.romeartlover.it)

Augustus var alltså den första egentliga kejsaren i Rom. Dock valde han aldrig att anta någon annan titel än konsul så i teorin styrde han Rom tillsammans med en medkonsul som dock i realiteten bara var en marionett. Han hade kort före dennes död år 44 f.Kr. adopterats av Julius Caesar. Octavianus far hade varit gift med Caesars systerdotter Atia. Som adoptivson fick han namnet Gajus Julius Caesar Octavianus.

Octavianus kom efter segern mot sin forne sammansvurne Antonius och dennes allierade den egyptiska drottningen Kleopatra vid sjöslaget vid Actium 31 f.Kr. att i praktiken själv utöva makten i hela det romerska riket. (Hur maktdelningen mellan senat och de olika ämbetena i Rom i praktiken såg ut tarvar en helt särskild uppsats).

Men den här texten ska ju handla om att släkten är värst och intriger:

Augustus var gift med en kvinna som hette Scribonia som var barnbarn till Pompejus den store. Det är samme Pompejus som hade varit Caesars och Crassus bundsförvant i det som kommit att kallas det första triumviratet. Hon var även barnbarn till den store statsmannen och fältherren Sulla. År 39 f.Kr. föddes Augustus enda bilogiska barn dottern Julia som skulle komma att bli en nyckelaktör i de kommande händelserna.

Augustus gifte år 38 f.Kr om sig med Livia Drusilla. Detta skedde delvis som en politisk allians. Livias tidigare make hade nämligen varit motståndare till Octavianus och de hade flytt från Rom i samband med dennes maktkoncentration. När hon gifte sig med Augustus hade hon redan en son, Tiberius och var gravid med ytterligare en Nero Claudius Drusus. Dessa båda adopterade av Augustus och fick viktiga positioner inom militär och statsförvaltning.

Utöver dessa båda adopterade söner fanns ytterligare ett antal tänkbara kandidater att ta över det växande riket: den främste var Augustus systerson Marcellus som dessutom var gift med Augustus dotter (och sin kusin) Julia. Marcellus ansågs vara en skicklig militär och betraktades som tronföljare när han hastigt avled år 23 f.Kr. Dessutom fanns Augustus gamla bundsförvant och vän Agrippa. Efter Marcellus död bekräftades Agrippas ställning genom att Augustus arrangerade ett giftemål mellan honom och Julia (som alltså två år tidigare varit gift med systersonen Marcellus). Kuriost kan sägas att Agrippa var 24 år äldre än sin hustru…

Agrippa avled år 12 f.Kr. och fick aldrig se sitt eget namn på kejsartronen. Agrippa och Julia fick hela fem barn varav de två förstödda sönerna Gaius Caesar och Lucius Ceasar bägge ”förärades” att bli adopterade av Augustus som hans egna barn och fick viktiga positioner. Båda avled dock relativt unga.

Men vem skulle då bli kejsare? Återstod gjorde nu Livias och alltså Augustus båda styvsöner Tiberius och Drusus där allt tyder på att Augustus föredrog den sistnämnda yngre brodern. Drusus hade efter att ha blivit utsedd till ståthållare i Gallien inlett ett fälttåg mot germanerna där han på grund av en olyckshändelse avled år 9 f.Kr. Då hade han två söner Germanicus och den senare berömde Claudius. När Germanicus avled hastigt år 19 e.Kr enligt vissa källor mördad av ståthållaren i Syrien Piso hade han hela nio barn varav två Agrippina den yngre och Gaius Julius Germanicus snart ska låta tala om sig.

Tiberius var nu den som klev fram som Augustus arvtagare. Efter Agrippas död hade Augustus stackars dotter Julia ännu en gång tvingats gifta om sig, denna gång med Tiberius. Historiker har beskrivit detta äktenskap som olyckligt. Tidigare hade Tiberius varit lyckligt gift med Agrippas dotter Vipsania Agrippina och nu tvingades han alltså att gifte om sig med sin tidigare frus, fars före detta hustru tillika sin egen styvsyster. Julia kom senare att landsförvisas av sin far eftersom det hävdades att hon hade ägnat sig åt diverse sexuella utsvävningar.

Tiberius (www.emersonkent.com)

Augustus dog år 14 e.Kr. och ersattes då av Tiberius som alltså både var hans styvson och hans måg (man gift med hans dotter). Historiker har skrivit mycket om att Tiberius i mycket överlämnade styret av Rom åt Praetoriangardets kapten Sejanus. Tiberius drog dig också tillbaka till Capri där det sägs att han ägnade sig åt diverse orgier och sexuella utsvävningar.

Vid sin död år 37 var han väldigt illa omtyckt efter att under ett antal år ha utfärdat ett stort antal avrättningsorder på framstående personer.

Men vem skulle då efterträda Tiberius? Tiberius egen son Drusus den yngre hade dött år 23 enligt vissa källor sägs det att han mördades av Sejanus som hade ett förhållande med hans hustru Livilla. Detta har dock aldrig kunnat bevisas. De som stod närmast till hand var istället hans bror Germanicus barn Gaius Julius Germanicus, av de flesta mer känd under sitt smeknamn Caligula och Tiberius sonson Tiberius Gemellus. Caligula hade tillbringat flera år tillsammans med Tiberius på Capri. Vad de hade ägnat sig åt där förtäljer inte historien… men han var Tiberius favorit.

Tiberius hade i sitt testamente tydliggjort att Caligula och Tiberius Gemellus som alltså var Caligulas kusin skulle dela på makten i Rom. Efter att Tiberius hade dött år 37 beordrade Caligula snart en avrättning på sin kusin eftersom denne misstänkte för att vara delaktig i en kupp för att störta honom.

Caligula kom att bli en ännu mer omskriven kejsare än Tiberius. Myterna och berättelserna om hans utsvävningar är många men källorna är inte så tillförlitliga. En av de mer graverande uppgifterna som förekommer ofta är att hans största kärlek ska ha varit hans egen syster Drusilla.

Caligula (commons.wikimedia.org)

Caligulas tid som romersk kejsare blev kort, bara fem år, redan år 41 mördades han av sina egna livvakter. I det läget hade det varit mest troligt att Rom skulle styras av praetoriangardet men ödet ville annorlunda. Enligt uppgift hittade gardet Caligulas farbror Claudius bakom en gardin och utropade honom då till kejsare i förhoppningen att han skulle låta sig styras av dem.

Claudius hade som ung varit sjuklig, haltat och stammat ymnigt. Det hade gjort att han hade förbjudits att framträda i offentligt sammanhang. Hans familj hade tydligen sett på honom som en idiot något som förmodligen gjorde att han kunde överleva så länge som han gjorde. Claudius är en av de kejsare som av sentida historieforskning har kommit att få upprättelse. Han visade sig, sina handikapp till trots, vara en mycket duglig kejsare som bland annat öppnade upp för ett visst mått av religionsfrihet i romarriket.

Claudius, filmomslag (amazon.com)

Claudius slutligen var gift hela fyra gånger men de flesta av äktenskapen var rena politiska konstruktioner arrangerade av kejsarfamiljen. Tillsammans med sin tredje hustru Messalina fick Claudius en son Britannicus (det var under Claudius tid som kejsare som erövringen av Britannien fullföljdes) och en dotter Claudia Octavia. Den senare blev sedermera hustru till nästa kejsare Nero.

Messalina hade i hemlighet gift sig med sin älskare Cajus Sillius. Resultatet blev att Claudius lät avrätta sin före detta hustru och istället gifte om sig med Agrippina (alltså Caligulas syster och älskare samt Claudius egen brors barnbarn). Agrippina hade i sin tur en son från ett tidigare äktenskap, Nero, som hon såg till att Claudius adopterade. Mycket tyder sedan på att Claudius blev mördad innan hans egen son Britannicus han bli myndig. Antagligen var Agrippina i sådana fall inblandad. Nero blev därför vid Claudius död år 54 utropad till kejsare.

Nero (en.wikipedia.org)

Avslutande reflektioner
Går det att lita på 2000 år gamla historiska källor? Historien skrivs alltid i ett syfte och polemiseringen hos de fåtal författare som har överlevt är uppenbar. Klart är dock att väldigt många mer eller mindre framträdande företrädare dör hastigt och lustigt just som de står i begrepp att erkännas en maktposition. Konspirationerna och ränksmiderierna är uppenbara och metoderna får vilken lättsmällt kvällssåpa som helst att blekna i jämförelse.

På tal om kvällssåpa så finns det en sevärd TV-serie med titeln I Claudius som beskriver händelseförloppet. I denna utmålas Augustus fru Livia Drusilla som en oerhört slipad giftmördare och intrigmakare men detta har aldrig till fullo bevisats.

Referenser och vidare läsning
Lives of the twelve Caesars – Suetonius i översättning av H.M. Bird

Alsace – tyskt, franskt, tyskt och franskt igen

Bloggens andra text kan ses som en utveckling och förstoring av gårdagens text om Rouffach och Châteu d’Isenbourg. Den här gången ska det handla om regionen Alscace som ligger längst ut på det franska ”knä” som på ett lite onaturligt sett ser ut att sticka in i magen på dagens Tyskland 

Alsace, bildkälla Nationalencyklopedin på nätet/Carin Larsson

Alsace tillsammans med grannregionen Lorraine har alltid varit omstridda. Närheten till den breda och naturligt delande Rhen har gjort det intressant för olika historiska statsbildningar. Området införlivades i Romarriket i och med Ceasars fälttåg 58 f.Kr. Vid den tiden beboddes Alsace av keltiska galler men redan då med germanska inslag. Rehn kom under nästan 400 år att vara gräns för Romarikets expansion i nordöstlig riktning vilket präglade befolkningen i relation till de germanska stammarna på andra sidan floden.

Själva namnet Alsace uppkom när alemannerna tog kontrollen över området och drev bort romarna efter nästan fyra hundra år, de alemanner som stannade kvar på östra sidan av Rhen kallade de utflyttade för alisazas och landet fick namnet Alisaza (Alsace). De Alemmanska stammarna kom ursprungligen från trakten av nuvarande Main i Nordtyskland och under 200-talet hade de gjort livet surt för romarna genom att flera gånger anfalla över Rhen och Donau.

År 496 kom Alsace under frankerna, (ja jag ska skriva en utförlig text om frankerna och merovingerna jag lovar) och när frankerriket delades kom Alsace att tillhöra det östfrankiska riket, som senare kom att utgöra grunden till det tyska riket. Det tyska namnet blev Elsass. Landet sönderföll under medeltiden i flera olika mer eller mindre självständiga områden och fria städer, bl.a. biskopssätet Strasbourg (se tidigare inlägg).

Efter 30-åriga kriget och westfaliska freden 1648 införlivades Alsace med Frankrike. Starka ekonomiska och kulturella band fanns dock fortfarande kvar till Tyskland fram till tiden för franska revolutionen, då de övre klasserna förfranskades och Alsace blev mer ”franskt”.

Genom freden i Frankfurt am Main 1871 avträdde Frankrike nästan hela Alsace och en del av Lorraine till det nya enade Tyska riket. Befolkningen var till övervägande delen tyskspråkig men kände sig ändå som fransk och protesterade mot anslutningen till Tyskland. Detta anspråk kom starkt att bidra till den mycket hårda freden i Versailles knappt 50 år senare och därmed indirekt även till andra världskriget.

28 juni 1919 tillföll hela Alsace-Lorraine Frankrike. Under andra världskriget ockuperades Alsace-Lorraine av tyskarna Efter krigsslutet återgick Alsace-Lorraine till Frankrike och idag finns det mängder av monument där befolkningen hyllar sin befrielse från Tyskland. Samtidigt som hälften av alla ortsnamn är på tyska och massor av människor behärskar båda språken. Frankrike är precis som
Tyskland bara en linje på en karta det är människor och folk som räknas.

Imorgon lovar jag att återkomma med något som inte handlar om min senaste semesterresa.

Källor och vidare läsning
Nationalencyklopedin

Château d’Isenbourg – från frankisk fästning via biskopssäte till hotell

För en tid sedan semestrade jag i Frankrike. En natt sov vi över på ett hotell som låg i en liten stad i södra delen av Alsace som heter Rouffach. Hotellet hette Château d’Isenbourg och får tillsammans med själva byn tjäna som första träningsobjekt för den här bloggen.

Rouffach har en bevisad historisk koppling till romersk tid. Södra Gallien erövrades under första århundradet före Kristus av det framväxande imperiet som innan dess hade lyckats bli ensamma härskare på den Iberiska halvön och efter de framgångsrika puniska krigen mot Karthago som avslutades 146 Fkr. blivit obestridda härskare över västra Medelhavet. Rouffach ligger strategiskt beläget i en dalgång som utgör en naturlig förbindelseled mellan de sydligare och de nordligare delarna av dårarande Gallien. Slottets nuvarande placering på en hög ås verkar logiskt och med största säkerhet har det legat någon typ av befästning här redan under antiken.

Under de merovingiska kungarnas tid (500-talet) (påminn mig om att jag någon gång ska försöka redogöra för de frankiska kungarna och den merovingiska ättens inflytande i en annan artikel) finns det källor som pratar om att ett slott på den nuvarande platsen skulle ha varit säte för kung Dagobert II (650-679) av Austrasien (inte att förväxla med varken Australien eller Austria). Det finns en legend om att kungen gav slottet och hela byn Rouffach till biskop Arbogast av Strasbourg efter att denna hade väckt hans son Siegebert från döden efter en jaktolycka. Hur det är med den saken låter vi vara osagt.

Klart är dock att Rouffac och Isenbourg blev en del av de regerande biskoparna i Strasbourgs landområde som omfattar delar av nuvarande Alsace. De regerande biskoparna kallades även prinsbiskopar och var snarare att betrakta som en slags religiös feodalherrar som lydde under den heliga stolen i Rom snarare än under landets kung (jag lovar att även detta ämne ska utvecklas senare). Förmodligen besökte sällan biskoparna Isenbourg eftersom de hade ett ståtligt och fint palats i Strasbourg att hålla hov i.

1634, under 30-åriga kriget invaderades och förstördes stora delar Rouffach av svenska trupper under deras försök att bibehålla sin ställning efter flera års svåra strider i södra Tyskland. Mycket lite har dock gått att finna om svenskarnas förehavanden i staden eftersom huvuddelen av den svenska styrkan vid denna tidpunkt hade dragit sig ur kriget så känns denna fakta en smula tveksamt.

År 1675 under det fransk-holländska kriget utspelade sig ett stort slag vid Turckheim i trakten kring Rouffach. En fransk här besegrade en österrikisk/brandenburgsk/preussisk. Resultatet blev att Frankrike och dess allierade tvingade ut sina motståndare ur Alsace.

Slottet Isenbourg såldes 1791 och runt 1820 revs den gamla bygganden och gav plats åt ett modernare lantgods även om de gamla källarvalven härstammande från 1400 och 1500-talen fortfarande finns kvar intakta. Idag är huset omgjort till ett hotell med fantastisk mat och underbara lokala viner.

Se där. 2435 tecken, utan blanksteg och vips framstår en lien by i nordöstra Frankrike och ett stort slottsliknande hus på en kulle som en betydelsefull del av den tidens gång som vi kallar historia.

Källor
Nationalencyklopedin
Turistbroschyr om Rouffach
Informationsbroschyr om Château d’Isenbourg