Kvinnan från Uppland som blev Europas skyddshelgon

Heliga Birgittas staty i Heliga Birgitta i Vadstena klosterkyrka. Bilden hämtad från Wikipedia

Jag har inte skrivit så många biografier eller jag har nog inte skrivit någon alls faktiskt. Ofta tenderar berättelser om enskilda individer att bli hemfalla till kronologiska uppräkningar av händelser och skeenden där individen framträtt. Handlar det om kungar består händelserna av krig och slag, om det handlar om författare är det uppräkningar av verk och är det en idrottsperson så är det segrar och förluster som radas upp.

Men jag har den här veckan valt att göra ett undantag för att skriva om en märklig maktperson i den svenska medeltidshistorien. Personens levnadsöde ger också en inblick i hur makten utövades i de nordiska länderna under medeltiden. Personen ifråga hette Birgitta Birgersdotter men är mer känd under det namn som hon förärades 26 år efter sin död nämligen Heliga Birgitta.

Den religiösa och den världsliga makten

I det moderna sekulära Sverige betraktar vi sällan den kyrkliga, religiösa makten som särskilt central. Vi erkänner och förstår att präster, biskopar, imamer och gurus utövar makt över sina församlingsmedlemmar men de som likt de flesta svenskar inte är troende upplever inte den här makten i vår vardag. Och ännu viktigare vi upplever denna andliga makt som väsensskild från den världsliga makten. Det är till och med så att om en person med makt (exempelvis en politiker) uppger att den är troende betraktas den med stor skepsis av gemene svensk.

Men i historien har de här båda makterna varit intimt sammanflätade med varandra och det har dessutom ofta varit oklart vilken av dem som varit mäktigast. Den period som vi här ska studera, svensk högmedeltid kring mitten av 1300-talet var definitivt inget undantag. De mäktiga stormanssläkterna besatt olika ämbeten inom såväl den andliga som den världsliga sfären och det var inte ovanligt att två bröder kunde vara biskop och lagman för att på det sättet understödja varandras fortsatta maktanspråk.

Ingen svensk 1300-talsperson förkroppsligar denna sammansmältning mellan världslig och adlig makt bättre än Birgitta Birgersdotter.

Född till maktmänniska

Birgitta föddes runt år 1303 antagligen någonstans i Uppland. Hennes far var lagmannen och riddaren Birger Petersson som var en av dåtidens mäktigaste svenska stormän. Hennes mor som var Birgers andra hustru Ingeborg Bengtsdotter tillhörde även hon en av de mäktigaste släkterna i Sverige bland annat med släktskap med riksgrundaren Birger Jarl. Enligt den tidens rådande normer var hennes liv utstakat på förhand att spela en roll i de släktnätverk som höll ihop det bräckliga svenska riket. Men hon skulle senare välja en annan väg.

När hon var runt elva dog hennes mamma och eftersom Birger Petersson inte ansåg sig kunna ge henne den uppfostran som krävdes så valde han att lämna bort sin dotter för att bo hos sin moster, Katarina Bengtsdotter på Aspanäs vid sjön Sommen i Östergötland. Även Katarina och hennes make Knut Jonsson var förnäma och Knut var vet ett par tillfällen drots det vill säga rikets frästa ämbete.

När Birgitta var i 13-årsåldern var det därför dags för henne att kliva in i det politiska spelet inom den svenska högadeln. Hennes fosterföräldrar arrangerade ett äktenskap åt henne, med den fyra år äldre Ulf Gudmarsson. Det sägs att det krävdes ”mycket övertalning” vilket såklart bara är en omskrivning för att hon blev tvingad att gifta sig.

Under ett par år förlöpte Birgittas liv som det anstod en adelsdam av det absoluta frälset i Sverige. Paret bodde på gården Ulvlösa i Östergötland. 1330 blev Ulf lagman i Närke och därmed en mycket betydelsefull person. Hon födde flera barn (sammanlagt åtta stycken) och umgicks inom den svenska makteliten.

Men någon gång i slutet av 1330-talet började hon förändras. Hon skaffade sig en stark egen intellektuell och andlig karaktär, något som var ovanligt för kvinnor under medeltiden. Birgitta hade bland annat tät kontakt med kungahuset genom sin position som hovmästarinna hos drottning Blanche (samma Blanche som under namnet Blanka förekommer i den berömda barnvisan ”Rida, rida ranka”). 

Syner och visioner, religiöst uppvaknande?

Birgitta tar emot en uppenbarelse - bild från Medeltiden, hämtad från Wikipedia

Det som gjorde Birgitta unik i relation till andra personer i högfrälset var hennes religiösa syner och visioner som hon hade haft redan som väldigt liten. När hon någon gång i början av 1340-talet började berätta om dem resulterade det i att hon fick såväl vänner som fiender inom det högadliga skiktet. Hon uppfattades av många, helt korrekt, som ett hot. Helt enkelt om kungaparet skulle lyssna mer på henne på grund av hennes andliga auktoritet skulle andra stormän få stå tillbaka.

Birgittas andliga väckelse smittade även av sig på hennes familj. Under en pilgrimsresa till Santiago de Compostela 1341 insjuknade Ulf Gudmarsson och ett par år senare 1344 eller 46 avled han. Birgitta kastade sin vigselring i makens grav och bestämde sig därmed för att fortsätta leva sitt liv som änka, det vill säga att inte gifta om sig för att istället ge sig hän åt sitt stora uppdrag.

Drömmen om en klosterorden

Efter Ulfs död framträdde Birgitta öppet som guds särskilda sändebud. Hon sade att gud hade kallat henne att vara hans ”brud och kanal” på latin ”sponsa mea et canala meum”. Efter att en kyrklig kommission hade utrett saken och kommit fram till att hennes syner var gudomliga utövade hon ett mycket stort inflytande över kungaparet under ett par års tid.

Nu inledde hon också det stora projekt som skulle komma att sysselsätta henne fram till hennes död, att grunda en egen klosterorden. Hon hade enligt uppgift velat gå i kloster redan som ung men hennes börd och ställning gjorde att hennes fosterföräldrar istället ville ha henne som en bricka i dåtidens stormaktspolitiska spel. Men nu låg alltså vägen öppen till hennes livsverk.

Hon hade i en vision mottagit instruktioner för hur orden skulle utformas. Visionen omsattes i skriften Sigillum Sancti som var 1346 överförda kungaparet Vadstena gård till det planerade klostrets förfogande och samma år donerades också mark och egendomar i Öst- och Västergötland till projektet. 1349 reste hon till Rom i syfte att utöva mer direkt påverkan på påven för att få sin klosterorden godkänd. Påven själv huserade däremot sedan 1309 i Avignon i Frankrike.

Under tiden i Rom ökade hennes ryktbarhet från att vid sin ankomst vara en relativt okänd svenska till att vid sin död vara en stor och kontroversiell auktoritet. Det som framförallt gjorde henne såväl ryktbar som kontroversiell var att hennes visioner och syner som av en händelse ofta hade politisk slagsida. Hon smädade öppet sin gynnare kung Magnus Eriksson och hans drottning och hon försökte använda sina syner för att mäkla fred i hundraårskriget mellan England och Frankrike. Men framförallt riktade hos sig i skarpa ordalag mot själva påvemakten som hon inte tvekade att beskylla för lättsinnighet.

Kanske delvis genom sin stridbarhet kom det att dröja hela 20 år innan hon år 1370, fick klartecken att grunda sin klosterorden. Påven Urban V hade dock ändrat själva klosterregeln och ville att man skulle följa den augustinska regeln istället. Först 1378 skulle Birgittas egen klosterregel bli godkänd.

En kvinna före sin tid

Birgitta var närmast modern i vissa avseenden.  Hon lade stor vikt vid hur själva tron skulle förkunnas. Hennes vision var att även svåra spörsmål skulle förmedlas på ett enkelt och begripligt sätt. I sin retorik använde hon sig ofta av liknelser och förenklingar. Mycket av hennes synsätt skulle senare tas upp av Luther och de andra reformatorerna.

Tydligast framträdde hennes moderna syn i fråga om kvinnornas ställning. I sin klosterregel gav hon dem ledningen. I Birgittas dubbelkloster i Vadstena skulle det finnas 60 nunnor. Vid sidan av dem fanns det 13 präster, 4 mässdjäknar och 8 lekbröder. Prästerna skulle symbolisera de 13 lärjungarna (inklusive Paulus). De skulle närmast leda andaktsövningarna inom klostret.

Nunnornas föreståndare, Abbedissan, skulle vara den ledande i klostret. Munkarna spelade således en nödvändig men underordnad roll.

Birgitta agerade i första hand kyrkopolitiskt. Hon kände sig helt enkelt kallad att reformera kristendomen. Att ge ett sådant uppdrag till sig själv ter sig för oss moderna 2000-talsmänniskor som skrytsamt och självförhärligande. Men under 1200- och 1300-talen diskuterades det ofta hur kyrkan hade degenererats till en världslig makt likt alla andra. Bland teologiskt lärda personer, till vilka Birgitta definitivt måste räknas, var det en synnerligen aktuell fråga. Kritiken och diskussionerna kring katolska kyrkans utveckling kom senare att kulminera i Luther och Calvins angrepp.

Birgitta var samtidigt pragmatisk och förstod att nunnorna inte skulle kunna utöva något djupare inflytande i samtiden. Därför behövdes det biktfäder och lärda teologer, och sådana ville hon rekrytera till orden. De skulle slippa ifrån praktiska göromål och istället ägna sig åt lärda studier. På så vis skulle hennes kloster bli centra för andlig aktivitet och teologisk lärdom och få inflytande utanför den rent lokala sektorn vilket också skedde. Klostret i Vadstena blev ett verkligt centrum för teologisk kunskap och nya kloster skulle byggas på ett 80-tal platser i framförallt Norden och Rhenlandet.

Vadstena klosters under 1600-talet, bilden hämtad från Bengans historiesidor. http://wadbring.com/historia/

Birgittas senare liv och Kanonisering

Under sina sista år i Rom fortsatte Birgitta att skriva brev till påven och till olika europeiska makthavare. Dessutom företog hon sig ett flertal pilgrimsresor varav den sista gick till det heliga landet 1371. På hemväg från resan avled hennes son Karl i Neapel år 1372. Väl hemma i Rom igen blev hon snart nog sjuk och dog den 23 juli året efter 1373. Det sägs att hon på sitt yttersta inte ville ha någon smärtlindring eftersom hon in i det sista ville påminnas om Jesu lidande.

Efter hennes död fördes hennes kvarlevor hem till Sverige av hennes dotter Katarina. Färden gick långsamt genom hela Europa och först året efter 1374 kunde hennes kropp placeras i klosterkyrkan i Vadstena.

Birgittakapellet i kyrkan San Lorenzo in Panisperna i Rom. Till höger i kapellet syns den romerska sarkofag som Birgittas kropp fördes till Sverige i. Bild från Wikipedia

Redan dagarna efter att hon hade dött började hennes ryktbarhet att tillta genom att människor kom för att titta på henne i det hus som hon hade bott i. Under färden hem till Sverige inleddes arbetet med att få Birgitta helgonförklarad något som hon också blev år 1391. Men eftersom kanoniseringen hade skett under den stora schismen när påvedömet var splittrat med en påve i Rom och en i Avignon skulle det ta många år innan hennes helgonstatus blev allmänt accepterad.

Vid såväl kyrkomötet i Konstanz (1414-1418) och i Basel (1431-1449) anklagades Birgitta för kätterska och hädiska uttalanden av sina många fiender men hennes anhängare höll träget ut och fick henne så småningom accepterad som helgon. 1999 förärade Johannes Paulus II henne titeln som hela Europas skyddshelgon tillsammans med Katarina av Siena och Edith Stein.

Synen på Birgitta och hennes betydelse idag

I Vadstena klosterkyrka finns två statyer av Birgitta som visar olika sidorna av henne. På den ena framställs hon som en myndig adelsdam. På den andra har hon vänt blicken uppåt och det ser ut som att just tar emot en av sina uppenbarelser. 

De här två bilderna av Birgitta har skiftat som en pendel genom historien. Först idag har vi kunnat skala bort och komma fram till den komplexa person som hon verkligen var. Sanningen är att hon var båda bilderna på samma gång. Hon grundade en klosterorden i syfte att "rädda kristendomen" men hon valde att själv stå utanför klostrets fängelse för att fortsätta att agera på den storpolitiska scenen.

Under de snart 700 år som har gått sedan Birgittas död har det flutit mycket vatten under broarna. Det första angreppet på Birgitta såväl som på alla helgon kom med protestantismen. Martin Luther kallade Birgitta för ”den tokiga” något som självklart har präglat vår sentida syn på henne.

Trots reformationens angrepp på Birgitta kunde den inte stoppa vallfärdsresorna till Vadstena och hennes grav. Dessa pågick en bra bit in på 1500-talet. Kritiken mot Birgitta byttes delvis under 1800-talet ut mot en syn på henne som en slags reformationens förelöpare. Det är dock att dra det hela väl långt. Hennes kritik mot påvedömet handlar inte om kritik mot läran i sig utan mot att de lärde inte följde läran tillräckligt Birgitta var snarare fanatiskt ortodox än reformatorisk.

August Strindberg står för den kanske mest kontroversiella Birgittabilden. Han kommenterade dramat Folkungasagan på följande sätt: "En härsklysten, äresjuk kvinna som medvetet strävade efter helgonskapet och makten över ’det andra könet’...", Han fortsatte: "Av denna osympatiska kvinna gjorde jag efter urkunderna den oregerliga tossa som nu finnes i dramat, ehuru jag till hennes ära lät henne vakna till klarhet om sin fjollighet och sitt högmod."

Ytterligare en betydelsefull uttolkare av Birgitta återfinns i Henrik Schücks litteraturhistoriska uppslagsverk från förra sekelskiftet. Schück skriver såhär: "Hade hon gift sig med en man, som uppnått mogen ålder, hade möjligen hennes vilja blivit kuvad och hennes böjelser bestämda av mannens smak." Men eftersom Ulf Gudmarsson ansågs vara vek så blev "hennes vilja blev den bestämmande inom äktenskapet", och makens död skulle sedan ha utlöst en slumrande nervsjukdom hos änkan. Hon hade "möjligen kunnat botas, såvida hon iakttagit en tjänlig diet". Helt enkelt drog Schück slutsatsen i dåtidens mest betydelsefulla litteraturhistoriska verk att Birgitta var galen.

Det finns mycket som kan uppfattas som kontroversiellt med denna kvinna. Framförallt hänger det samman med att vi ser henne genom våra moderna sekulära 2000-talsglasögon. Med nutidens förändrade syn på kvinnor i historien kan hon förhoppningsvis få den upprättelse hon förtjänar. Nämligen genom att bli upphöjd till en verklig kvinnlig maktperson med stort inflytande under det stormiga 1300-talet.

Referenser och vidare läsning

Sveriges Historia band 3 1350-1600, Bo Eriksson
Birgitta och hennes värld, Birgit Klockars
Heliga Birgitta, Birger Bergh

Merovinger och Karolinger – om frankernas historia

Karl den store grundade ett frankiskt imperium och blev krönt till kejsare av påven

När jag 2015 startade den här bloggen handlade min andra essäer om landskapet Alsace i nordöstra Frankrike och dess blandade historia av franskt och tyskt. Redan då och där utlovade jag att återkomma med en lite mer utförlig beskrivning av det folk som kanske mer än något annat har satt sin prägel på Västeuropas politiska historia nämligen frankerna.

Så nu, lite drygt tre år senare, är det dags. Ibland har mina essäer blivit väldigt långa och därmed svårtillgängliga men den här lovar jag ska hålla sig inom det lite kortare formatet. Det blir således ett lite ytligt skrap snarare än långa och ingående analyser.

Frankernas ursprung

Frankerna tycks från början ha bestått av flera olika stammar bosatta på östra sidan av nedre Rhen. Någon gång under 200-talet samlades de i en lös konfederation och började genomföra militära räder vilka finns omtalade i romerska källor (även om de ibland tycks blanda ihop frankerna med saxarna som också var aktiva under perioden). Under 300-talet och folkvandringstiden (se min artikel om denna intressanta period) var det många franker som stred på de romerska kejsarnas sida som allierade och rekryter.

Merovingerna kliver fram

På 400-talet sker en politisk förändring inom frankerna. En grupp, förmodligen med ursprung i de mer östliga delarna av konfederationen, griper makten över de så kallade saliska frankerna med geografisk bas i nuvarande Belgien.

Den förste kände ledaren över denna nya maktgrupp hette Chlodio som nämns i källor kopplade till ett militärt nederlag runt år 448. Chlodios hustru sägs ha fått en son som avlades med ett fabeldjur (vilket är ett exempel på att sammanblandningen av myter och faktiskt historia var vanlig i forntida historieskrivning). Denne son fick namnet Merovech och det är från honom som den merovingiska dynastin hämtar sitt namn.

Den förste merovingen som når internationell ryktbarhet är Merovechs son Childerik I som förde flera framgångsrika krig ibland så långt bort som till Loiredalen i centrala Frankrike även om hans maktbas låg någonstans mellan Maas och Somme i nordost. Överhuvudtaget var 400-talet en orolig period i hela norra Gallien där självständiga krigsherrar försökte utnyttja det sönderfallande romarriket för att stärka sina positioner. Childerik har framförallt gått till eftervärlden på grund av sin grav i Tournai i västra Belgien som räknas som det tidigmedeltida Europas viktigaste. Det kanske viktigaste föremålet var en signetring i massivt guld som dock stals tillsammans med de flesta andra föremål från graven på 1800-talet. Bilden nedan föreställer en senare tillverkad kopia efter en noggrann avritning.

Kopia av Childeriks signetring, bilden hämtad från Wikipedia

Klodvig

Childerik dog år 481 eller 482 och efterträddes då av sin son Chlodovechus som på svenska har blivit Klodvig och därmed den första frankiske kung som fått sitt namn försvenskat. I Frankrike kallas han Clovis men namnet är egentligen en tidigare form av det vanligaste av alla franska kunganamn Louise eller Ludvig.

Klodvig kommer att bli ihågkommen som en av folkvandringstidens främsta erövrare. Successivt genom flera fälttåg från 480-talet till början av 500-talet mot romare, visigoter, burgunder och alemanner utvidgade han sitt rike ända till Pyrenéerna. Sydvästra inlandet, det som idag är Languedoc behölls av visigoterna och Medelhavskusten kring Provence räddades genom att Theoderik den store ingrep från Italien.

Klodvigs historiska eftermäle är delat som med alla aggressiva fältherrar. Det som komplicerar det hela är att kyrkan redan på 500-talet började ge honom väldigt positiva omdömen sitt krigiska värv till trots. Han betraktas, konstigt nog, som den förste kristne germankungen även om det fanns flera andra före honom. Hans dop och hans kristnande ses som ett viktigt steg i det germanska kristnandet och i den kommande alliansen mellan påvedömet och germanerna.

Klodvigs dop, Tavla från 1500-talet som idag finns på National gallery of art i Washington. Bilden hämtad från Wikipedia

För dåtidens kyrkans män var antagligen möjligheten att få en kraftig allierad i kampen mot den starka arianismen ett skäl att bortse från en och annan militär grymhet, dåtidens religiösa prelater var praktiska män helt enkelt.

När Klodvig dog år 511 härskade han över en verklig västeuropeisk stormakt vars gränser, lite tveksamt, har gett honom en stor del av äran för Frankrikes grundande.

Delningen efter Klodvig

Frankerriket försvagades efter Klodvigs död. Riket delades mellan hans fyra söner och dessa förmådde inte hålla samman den skapade federationen. Först 47 år efter Klodvigs död 558 när endast en av hans söner Chlotar I var i livet kunde riksdelarna samlas igen.

Under den här perioden i mitten av 400-talet dyker den första namngivne skandinaven, en man vid namn Chlochilaichus, upp i historien. Av historieskrivaren Gregorius av Tours identifieras som kung över danerna och han genomför ett krigståg mot frankerna och därmed träder vi nordbor för första gången in i historien på ett par rader i en omfattande krönika.

På 530-talet börjar frankerna agera expansivt politiskt igen. I ett krigståg i nuvarande Tyskland belägras Thüringen. Burgunderna förintas fullständigt och Provence som ostrogoterna och Theoderik lyckades hålla 40 år tidigare erövras enkelt år 537. Men därefter är det stopp även om försök görs att attackera såväl visigoter i södra Gallien, Langobarder i Italien eller kelterna i Bretagne.

Chlotar I dog redan år 561 och det frankiska riket delades ännu en gång mellan hans fyra söner. Det skulle dröja ända till år 613 innan Chlotars sonson Chlotar II kunde ena riket igen. År 613 var också året då den gamla änkedrottningen Brunhild (en av dåtidens verkliga maktmänniskor som förövrigt förtjänar en längre essä någon gång i framtiden) gick ur tiden.

Denna period är allt för omfattande för att gå in på i detalj men den avslutades år 613 i samband med en gammal änkedrottning vid namn Brunhildas död.

Chlothar II och dennes son Dagobert I lyckades under 25 år bibehålla fred i det splittrade riket även om de båda tvingades manövrera mellan olika stormannafraktioner och fick acceptera den geografiska uppdelningen av Frankerriket i en nordvästlig del (Neustrien), en nordöstlig del (Austrasien) och en central del (Burgund). Dessutom styrdes det stora området i sydväst, Akvitanien som en separat del via ombud.

Karolingernas intåg

Under 600-talet blev stormännen allt viktigare för kungamaktens utövning av sin makt. Dessa upphöjdes till leudes och lokalsamhällena styrdes av kungliga grevar så kallade comites trots det saknades det en enhetlig administrativ struktur. Mycket av makten, särskild från mitten av 600-talet när många av härskarna var minderåriga¸ koncentrerades till kungens närmaste man med titeln major domus direkt översatt husföreståndare.

I det tidiga 600-talet innehades det ämbetet av Pippin av Landen. Denne slöt en allians med den mäktiga biskop Arnulf av Metz. Alliansen bekräftades genom att deras barn gifte sig med varandra.

I slutet av 600-talet lyckades Pippin och Arnulf ättlingar tillkämpa sig positioner som major domus i samtliga tre frankiska delriken. Men istället för att detta ledde till enighet resulterade det i inbördeskrig mellan olika stormansfraktioner. Den ledande företrädaren för Pippin och Arnulfs släkt Karl Martell (vars namn precis som tidigare Merovech har gett upphov till den karolingiska dynastin) tvingades under sina år vid makten i början av 700-talet utkämpa ständiga krig. Fiendens egendomar erövrades och delades ut till lojala allierade på det sättet återskapades det gamla riket.

På 730-talet inträdde araberna och berberna på scenen vilket gav Karl Martell skäl att utvidga sitt rike i söder. Muslimerna besegrades i två slag vid Poitiers (samma Poitiers som förekom i samband med Hundraårskriget 600 år senare) och Tours 732 eller 734.

Karl Martell under slaget vid Poiters, målningen är från 1837 alltså 1100 efter själva händelsen

Så fort Karl Martell hade avlidit år 741 inleddes dock de inbördes striderna igen och hans två söner Pippin ”den lille” och Karloman fick ägna många år till nya fälttåg mot akvitanier, alamanner och bajuvarer. Efter att Karloman hade abdikerat från sin landshalva år 747 sände Pippin år 749 bud till påven om att han skulle få avsätta den merovingiska dynastin för att istället själv bli kung. Eftersom påven Zacharias behövde hjälp mot langobardernas framfart i norra Italien accepterade han Pippins begäran (den tidiga kyrkans män var som sagt praktiska maktmänniskor). Pippin blev därmed den förste av den karolingiska släkten som satt på den frankiska tronen.

Pippin den lille, målning av Louise-Felix Amiel 1837 alltså nästan 1100 år efter Pippins död. Tavlan finns idag på Wersailles. bilden hämtad från Wikipedia.

Den kyrkliga sanktionen, det västerländska kejsardömet

När påvens valde att välsigna Pippins anspråk på kungatronen slöts ett förbund som dels upphöjde hans kungamakt genom att ge den gudomlig sanktion samtidigt fick påvestolen en kraftfull militär beskyddare.

Både 754 och 756 genomförde Pippin militära aktioner över alperna mot langobarderna i Nora Italien. Trots att langobarderna sedan länge bekände sig till katolicismen var påven rädd att förlora den rent världsliga makten över påvestaten.

Problemen med langobarderna fortsatte under Pippins son Karl. År 773 drog han med en arme över Alperna och året därefter kapitulerade de sista langobardiska städerna och borgarna. Trots att hotet från langobarderna var borta fortsatte lokala stormän att agera och hota påvedömet.

Lösningen blev helt enkelt att återupprättade det västromerska kejsardömet under påvlig sanktion. På själva juldagen år 800 kröntes således Karl till kejsare. Det nya västerländska kejsardömet som skulle komma att bestå ända tills Napoleon upplöste det samma 1806 hade skapats.

Karl den stores kröning till kejsare, bilden hämtad från SO-rummet

Det frankiska imperiet

Karl som har gått till historien som Karl den store eller Charlemagne på franska och engelska. Med sitt enade frankiska rike som bas inledde han en våldsam expansion på områden som tidigare inte hade kontrollerats av merovingerna. Mellan 772 och 804 förde han krig mot saxarna (ni vet de där som representerar ”de goda” i berättelsen om Ivanhoe) saxarna som bodde i nuvarande Niedersachsen besegrades och kristnades. Under flera fälttåg på 800-talet besegrades avarerna och de olika slaviska folk som levde från Holstein i norr till Kroatien i söder erkände karolingernas överhöghet. Däremot misslyckades man att erövra Spanien även om delar av norra Katalonien kom i frankisk ägo (redan här utmärker sig Katalonien från det övriga Spanien).

Rent politiskt präglades Karl den stores rike av reformambitioner. Bland annat genomfördes försök att genom alliansen mellan kejsaren och påven reformera den katolska kyrkan. På det mer politiska planet stärktes centralmaktens inflytande över lokalsamhällena. Grevar tillsattes som tillsammans med biskoparna. Dessutom såg agenter så kallade missi dominici till att kejsarens order åtlyddes. De världsliga och kyrkliga ledarna samlades regelbundet till stormöten för att diskutera angelägenheter (en tidig form av vad som senare skulle utvecklas till riksdagar). Karl delade upp sitt rike i underriken som delades ut till hans söner men dessa avled med ett enda undantag före fadern och när Karl till slut dog 814 fick hans ende levande son Ludvig ”den fromme” överta hela det väldiga riket.

Karl den stores frankiska rike, bilden hämtad från Wikipedia

Frankerrikets upplösning

Säg den lycka som varar för evigt. Redan under Ludvig den frommes tid (814 – 840) började det enorma riket att knaka i fogarna. Imperiet saknade många nödvändiga resurser exempelvis en stående arme, ett fungerande skatteväsende, en effektiv byråkrati och en penningekonomi värd namnet.

Eftersom det inte fanns någon möjlighet att avlöna stormännen med rena pengar fick de istället markegendomar som kom att leda till splittring. Ludvig fortsatte sin fars framgångsrika politik med att dela ut egendomar men detta resulterade nu i inbördeskrig istället för lojalitet. Efter Ludvigs död 840 resulterade ett sådant inbördeskrig år 843 i det så kallade fördraget i Verdun (samma Verdun som nästan 1100 år senare skulle bliskådeplats för ett av de värsta slagen under första världskriget och imänsklighetens historia.)

I fördraget delades riket upp mellan tre av Ludvigs söner. Karl ”den skallige” fick ett västfrankiskt rike, Ludvig ”den tyske” ett östfrankiskt och Lothar ett avlångt rike från Nederländerna till norra Italien. Under 800-talet splittrades så mittenriket upp i fyra delar, Lotharinga (som senare utvecklades till det moderna Lothringen) i norr, Juranska kungariket med centrum i Schweiz, Provence och Italien.

År 896 slutade karolingernas välde i Italien och 911 avled den siste östfrankiske kungen. I väst lyckades karolingerna hålla sig kvar vid makten ända fram till 987.

Riksdelningen syns än idag i den Europeiska kartan. Västfrankiska riket utvecklades till Frankrike, och Östfrankien till Tyskland. Eftersom Lothars centrala rike successivt erövrades av östfrankerna utvecklades dessa områden till mer tyska än franska något som märks än idag.

Referenser och vidare läsning

Krigarna och helgonens tid, Dick Harrison
Europa i världen medeltiden, Dick Harrison
The holy Roman empire, Peter H Wilson

Ett ursprungsfolks komplicerade väg - om samernas historia

Samer på bild från Nordiska museet (hämtad från Wikipedia)

Idag talas det dagligen om olika kulturer och etniciteter. Om invandrare och flyktingar, hur deras kultur påverkar vår svenska och vilka följder det får på samhället. Men lika fel som det är att tala om en invandrarkultur eftersom det handlar om en mångfald etniska, nationella och kulturella bakgrunder är det att tala om en grundläggande svensk kultur. Det vi betraktar som svenskt är ett resultat av århundraden av fusioner ibland fredliga ibland våldsamma mellan olika kulturer. 

Egentligen har jag ju ett stort projekt med min tredelade essä om trettioåriga kriget att ta tag i efter sidospåren om bergsbestigningar och Birka men jag väljer istället att göra ett litet nedslag i en nordisk minoritetskultur och dess kamp mot ekonomiska och politiska intressen i anslutning till formandet av den svenska nationalstaten. Jag talar alltså om de runt 80 000 samer som befolkar delar av norra Skandinavien och Kola-halvån i Ryssland. Jag har framförallt valt att fokusera på de nu knappt 20 000 samer som bor i Sverige.

Dessutom är det just i år hundra år sedan det första landsmötet för samer hölls i den svenska delen av Sapmi, som är det samiska namnet på område i fråga. När jag började skriva den här texten för ett par veckor sedan anade jag inte att den skulle komma att bli extra aktuell efter ett uttalande av riksdagens tredje vice talman, sverigedemokraten Björn Söder.

Samernas ursprung

En ständigt levande debatt handlar om samernas ursprung geografiskt och tidsmässigt. Det har hävdats att samerna vandrade in österifrån efter senaste istiden efter att de nordiska länderna redan hade befolkats söderifrån. Detta skulle i sådana fall kunna användas som ett argument mot den klassiska definitionen av en ursprungsbefolkning som exempelvis är fallet med de australiska aboriginerna.

DNA-baserade studier som har gjorts de senaste åren visar på att åtminstone en grundläggande population av samer invandrade till Norra Skandinavien både söderifrån från Västeuropa och österifrån strax efter att den förra istiden upphörde. Populationen ska senare ha fyllts på österifrån från mellan 2000 och 3000 år sedan.

Slutsatsen är att samerna i Norden har en lång historia. Åtminstone lika lång som alla andra populationer som har slagit sig ner i den gudsförgätna landsände som sedermera utvecklades till stater som Sverige, Norge och Finland. Men det finns mycket som tyder på att samerna inte bara är Skandinaviens urinvånare. Slutsatser pekar också mot att dagens samer kan vara de sista resterna av hela Europas ursprungsbefolkning. Det idag äldsta levande folket, med en unik sammansättning gener, som härstammar från det fångstfolk som följde inlandsisens smältande rand till Skandinavien. Från att ha levt ett liv i våra skandinaviska kustområdet och taigaskogar pressades samernas ättlingar slutligen upp i fjällområdet av germaner och finsk-ugriska stammar.

Med detta sagt så går det såklart inte att tala om någon enhetlig samisk kultur bara på grundval av de här fynden. Det går inte att säga att de här människorna i någon egentlig mening var att betrakta som samer och bärare av någon slags samisk kultur. Det som bevisas är bara att ättlingar till den grupp som idag definierar sig själva som samer invandrade till de områden där de fortfarande lever tidigare än vi trott.

Forskningen om samernas ursprung har utvecklats kraftigt inte minst genom de relativt sentida etableringarna av universitet och högskolor i Norrland. Det är ett vanligt missförstånd inom historieforskningen att tänka att det som inte står i böcker inte går att belägga med källor. Sanningen är snarare att ingen har haft tid eller råd eller lust att ägna sig åt att studera de rikliga källor som faktiskt finns.

Den befolkningsmässiga och ekonomiska koncentration som finns till södra Sverige syns inte minst i att Norrland och särskilt norra Norrland är sällsynt dåligt utforskat rent arkeologiskt. Det har i sin tur resulterat i att arkeologerna i princip varje år har gjort nya upptäckter som har ”förflyttat” tidpunkten för Norrlands befolkande bakåt i tiden.

De samiska språken

Samiskans ursprung finns i ett fornspråk som talades kring floderna Volga och Oka i centrala Ryssland för kanske 4 000 år sedan. En del av de människor som talade språket rörde sig därefter åt väster och kom under årtusendet närmast före Kristi födelse i kontakt med tidiga baltiska och slaviska språk. Samiskan har ett 40-tal baltiska lånord som kan dateras till denna tid, varav ett 30-tal är gemensamma med finskan. Finskan har dock fem gånger fler baltiska lånord från samma tid. Detta tyder på att antingen var finska och samiska fortfarande ett enda språk, eller också har samiskan fått sina baltiska lånord via finskan.

Senast någon gång under årtusendet före Kristi födelse skilde sig finska och samiska från varandra. Den äldsta formen av samiska kan kallas för ursamiska eller protosamiska. De tidigaste lånorden som finns i samiska men inte i finska kommer från nordvästgermanska språk. Kontakten mellan de båda språken bör ha skett i de sydliga finska kusttrakterna. Ursamiskans utbredningsområde bör alltså strax före Kristi födelse ha varit begränsat till södra Finland.

Någon gång före 700 e.Kr. kom den samisktalande gruppen i kontakt med människor som talade urnordiska. Förmodligen skedde detta vid den nordnorska kusten.

Idag kan samiskan indelas i åtminstone 9 olika besläktade dialekter. I huvudsak kan man prata om en västlig och en östlig huvuddialekt där den så kallade nordsamiskan, som hör till de västliga, är den absolut största (75 procent av alla samisktalande, cirka 16 000 personer). Bland de övriga dialekterna är lulesamiskan störst med kanske 2000 – 3000 talande. Övriga dialekter är mycket små och med de runt 23 000 som talar någon av dialekterna riskerar språkgruppen att på sikt försvinna.

Karta över de samiska dialekternas utbredning. Nordsamiskan talas inom det största området, nummer 5, medans nummer 4 betecknar Lulesamiskans utbredning. Bilden hämtad från Wikipedia.

Samernas tidiga historia

Det finns väldigt litet källmaterial från nordligaste Sverige och Norden före 1500-talet. De tidigaste författarna, som tros skriva om samer, skriver om ett annorlunda folk långt bort från deras eget samhälle. De hade aldrig träffat samerna själva, utan skrev bara ner hörsägner. Samerna ansågs som ett fascinerande och exotiskt folk. Att både män och kvinnor jagade ansågs till exempel som märkligt.

Det första skrivna dokumentet där det berättas om samerna anses vara från 98 e. Kr. Då skrev den romerske historieskrivaren Tacitus i sin bok Germania om ett folk han kallar fenni, hans beskrivningar leder tankarna till samerna:
”De äter örter, klär sig i djurskinn och sover på marken. Det enda de litar på är pilarna med benspetsar. Män och kvinnor följer varandra och livnär sig på samma jakt.”

Från 500-talet talas det i bysantinska (nej vi går inte in på att diskutera det bysantinska riket här och nu) källor om ett folk som kallas för skridfinner som är jägare och klär sig i hudar tankarna går till samer även om vi inte vet med säkerhet.

Redan från 800-talet finns berättelser om stormän och kungar som försökte kontrollera samerna och kräva dem på skatt. Då levde en storbonde på sin gård i trakterna kring nuvarande Tromsö. Han hette Ottar och var i tjänst hos kung Alfred den store av England. Det är kung Alfred som har låtit skriva ner Ottars berättelse. Varje år tog han upp skatt av samerna i form av skinnvaror av olika kvalitet och värde. Denna skatt som samerna var tvungna att betala sades vara Ottars viktigaste inkomstkälla.

I den isländske Egil Skallagrimssons saga från 1200-talet berättas om hur vikingen Torolv Kvällulfsson från Island gjorde skatteuppbörds- och handelsfärder till samerna. Men än så länge finns det alltså inget tidigmodernt Sverige och heller ingen svenskhet att förhålla sig och assimileras till. Men detta ska inom ett par årtionden komma att förändras. Just den här riksbildningsprocessen kommer jag att beröra i en senare artikel för den är oerhört intressant.

Beskattning och statlig makt

Medeltiden innebar att samerna drogs in i de nordiska och ryska rikenas intressesfärer. Det var framförallt olika typer av pälsverk som var intressant eftersom det fanns en stor efterfrågan på sådana bland de förmögna i hela Europa.

För att få bedriva handel med samerna krävdes det en slags licens. De så kallade birkarlarna fick den rätten och rätt att ta upp skatt mot en avgift till kronan. Birkarlarna utgjordes av storbönder som var bosatta vid Bottenvikskusten. De hade delat upp samernas land mellan sig i så kallade lappmarker: Pite, Lule, Torne och Kemi lappmark.

När Gustav Vasa kom till makten och förstod vilken förmögenhet birkarlarna gjorde sig på skatten från samerna, skärpte han reglerna och i mitten av 1500-talet tog staten själv kontroll över skatteinkomsterna från samerna. Särskilda lappfogdar anställdes för att sköta skatteindrivningen. I praktiken kom dock de nya fogdarna att rekryteras ur birkarlarnas led, eftersom det var de som bäst kände till markerna och folket.

Under medeltiden var det tre länder som kämpade om makten över de nordligaste delarna av Skandinavien: Sverige/Finland, Danmark/Norge och Ryssland. De tre länderna hade uppfattningen att den som kontrollerade skatteuppbörden hade kontroll över själva området. Varje land var därför intresserat av att hävda sin rätt till området och sin rätt till att ta upp skatt. Det ledde till att samer i vissa trakter tvingades betala skatt till två eller tre länder samtidigt. Först 1751 upphörde Sverige/Finland och Danmark/Norge att ta upp skatt från samma samer. Ryssland och Danmark/Norge fortsatte att båda ta upp skatt fram till 1809.

Tvångskristnande

Den äldsta berättelsen om samiska religion är från Norge på 1100-talet. Här berättas det om en nåjd som alltså är en slags samisk schaman som försätter sig i trans för att rädda en sjuk person. 

Under århundraden levde den traditionella samiska religionen sida vid sida med kristendomen. Men när de nordiska och ryska kyrkorna utvecklades till maktmedel i staternas händer. begicks många övergrepp mot samerna, precis som mot andra urfolk i världen. 

Svenska kyrkan började sin intensiva mission i början av 1600-talet. Kyrkor byggdes på flera platser med det uttalade målet att kristna de hedniska samerna. Svenska statens intresse var att utvidga svenskt territorium. Karl IX kallade sig för ”de lappar i Nordanlandens konung” i sina strävanden att få kontroll över det fiskrika Norra Ishavet.

Förbudet att utöva den egna religionen innebar stora problem för samerna. Eftersom de regelbundet tvingades besöka kyrkorna hindrades de att leva sitt traditionella nomadiska liv. 

Under 1600- och 1700-talet genomgick samerna en hård omvändelsekampanj. Man tvingades överge sina riter, sina religiösa föremål och sina nåjder. Nåjderna hotades till tystnad eller dömdes till döden för att avskräcka. Deras trummor samlades in och brändes och därmed förstördes ett kulturarv. I dag finns bara ett 70-tal trummor kvar i hela världen. Barn omhändertogs och användes i häxprocesser för att ange släktingar som utövade traditionell religion.

Samiska spåtrumma (bilden hämtad från samer.se

Silverbrytningen i Nasafjäll

1634 inträffade något som väckte liv i svenska statens drömmar om landet i norr som en outsinlig råvarukälla. Två personer, en av dem samen Peder Olofsson, hittat silvermalm i Nasafjäll inom Pite lappmark nära norska gränsen. För Sverige kom fyndet lägligt eftersom staten var skuldtyngd på grund av de många krigen.

Med fynden i Nasafjäll inleddes tjugofem år av svåra lidanden för den samiska befolkningen. Även om samerna inte kallades in att skulle de sköta transporterna. Lönen för detta utbetalades i form av vadmal, mjöl, salt, tobak och brännvin.

Tvångsrekryteringen av samisk arbetskraft inkräktade på rennäringen jakten och fisket. I ett rättegångsprotokoll från 1660 berättas det om hur motsträviga samer behandlades: ”Vi bundo om dem ett par tömmar, stötte de utföre i forsen några resor och dem sedan uppdrogo”.

Gruvdriften pågick i tjugofem år, men utbytet blev litet: 860 kg silver och 250 ton bly till kostnader som mångdubbelt översteg produkternas värde. 1659 kom en truppstyrka från Norge som plundrade och brände gruvan och hyttan, vilket innebar slutet på gruvdriften. 

Efter det klena resultatet i Nasafjäll borde dylika företag vara övergivna men redan 1657 startades ett nytt projekt, den här gången i Kedkevare (nuvarande Silbbatjåhkkå) inom Lule lappmark. 1661 inleddes gruvdriften med samma typ av tvångsrekrytering av samisk arbetskraft. Gruvan upphörde 1702 och av de många ton malm som bröts fick man endast några kilo rent silver.

Kolonialisering

Trots alla åtgärder för att kontrollera och assimilera samerna till den kristna tron ansågs de inte pålitliga i statens ögon. Deras nomadiserade tillvaro gjorde det svårt att göra anspråk på territorier för kronans räkning även om de alltså i allt väsentligt betraktas som svenskar.

Lösningen blev att förmå svenska bönder att flytta till ödemarken och kolonisera den. I det så kallade Lappmarksplakatet från 1673 stadgades att den som flytta till lappmarken blev skattebefriad i 15 år och befriades från soldatutskrivning. Samtidigt bestämdes det att nybyggarna inte fick störa samerna i deras näringsutövning eller bruka mark som var lappskatteland.

Så småningom blev det nödvändigt att reglera näringsfördelningen mellan nybyggare och samer. 1749 kom därför ett lappmarksreglemente. Där bestämdes det att nybyggarna i första hand skulle ägna sig åt jordbruk och boskapsskötsel och i mindre utsträckning åt jakt eftersom det var en traditionell samisk inkomst. Samtidigt öppnades även för nybyggesrättigheterna för samerna. Intentionerna var säkert goda men i praktiken gick det inte att livnära sig enbart på odling i det norrländska klimatet. Dessa intressemotsättningar har resulterat i hundratals år av markkonflikter mellan bofasta bönder och samer.

Markkonflikter och fördrivningar

I de skogarna i Dalarna, Hälsingland, Gästrikland och Västmanland har det med största sannolikhet bedrivits renskötsel ända fram till början av 1800-talet. I mitten av 1600-talet inleddes försöken att jaga bort dessa grupper, norrut till Lappmarken. I nästan 200 år skulle denna konflikt fortgå.

Det första dokumenterade försöket att fördriva samerna skedde i Järvsö i Hälsingland. Vid landstiget 1645 beordras alla länsmän att driva ut samerna från sina socknar. Beslutet följs upp med liknande beslut i andra socknar. I Söderhamn uppmanar myndigheterna bönderna att ska ange samerna för länsman.  Trots dessa försök skärper staten tonen ett par decennium senare. 1720 utgår en kunglig förordning som säger att samer som befinner sig utanför lappmarken omedelbart ska skickas bort. 

Uppenbarligen är inte heller den kungliga befallningen tillräcklig för den 22 oktober 1729 skriver landshövdingen Danckwardt i Falun till samtliga befallningsmän i länet, att samerna ska föras samman och deporteras via Gästrikland norrut. Men här protesterar även bönderna i Dalarna och vädjar till myndigheterna att ”få behålla en eller annan lapp”. Skälet var att samernas kunskaper och varor var viktiga och uppskattade. Bland bönderna i Hälsingland är dock tonen mindre förlåtande. Om samerna inte kan fördrivas bör de istället tjänstgöra i hushållen alltså som någon form av tjänstehjon.

Bönderna i Dalarna börjar även de protestera, de behöver samerna och deras kunskaper och vädjar att ”få behålla en eller annan lapp”. Däremot i Hälsingland anser bondebefolkningen att samerna ska fördrivas och om inte det är möjligt så ska samerna tjänstgöra hos dem.

Myndigheterna beslutar sig för att gå bönderna till mötes och ställer som krav att samerna ska bli bofasta, uppfostra sina barn i en kristendom och att de inte ska ägna sig åt olovlig jakt. På 1750- talet blir således skogssamerna i Hälsingland och Gästrikland mer bofasta. Kring 1830-talet upphör skogsrenskötseln. Trots det lever samerna som en egen etnisk grupp sida vid sida med bönderna.

Sockenlappen och hans familj lever så här ända fram till nästa historiska utvecklingssteg, industrialiseringen.

Industrialisering

Sveriges industrialisering handlar dels om tillgången på råvaror (vi har redan tidigare sett exempel på silverfyndigheter) men såväl skogen som gruvdriften har ständigt hamnat i konflikt med samiska intressen.

Men den andra och för samerna viktiga utvecklingen av Sverige till modern industrination handlar om tillgången till billig vattenkraftsenergi.

Exploateringen av de norrländska älvarna innebar att samerna fick betesmarker och fiskevatten förstörda. Renskötseln osynliggjordes och utbyggnaderna skedde ofta på kraftföretagens villkor. 

Historikern Åsa Össbo har studerat utbyggnader i renskötselområdet mellan åren 1910 och 1968. Hennes slutsats är väldigt tydlig: samerna hade inte mycket att säga till om i de omfattande utbyggnader som skedde i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Hon konstaterar vidare att maktförhållandena var ojämna mellan de inblandade aktörerna. Likheterna till 1700- och 1800-talets kolonialisering är tydliga.

Den första industrialiseringen av norrländska vattendrag blev enligt Össbo möjlig till följd av vad Össbo kallar en ”kolonial institutionell omgivning” med statens agerande inom lagstiftning, myndigheter och bolag. I den här omgivningen osynliggjordes samerna och renskötseln under principen om ”Det allmännas bästa”.

Stormoforsens vattenkraftverk (bilden hämtad från wikipedia)

Under andra världskriget tillämpades den dåvarande krislagens förenklade beslutsprocess för att snabba upp utbyggnaden ytterligare. Krislagen fortsatte dessutom att tillämpas långt in på 1950- och 1960-talen.

SSR, Svenska Samernas Riksförbund, bildades 1950. Då fick samer som grupp och renskötseln en företrädare, men trots det fortsätter exploateringen av traditionella samiska områden nu framförallt inom vindkraft men framförallt gruvdrift.

Åsa Ösmo sammanfattar följderna av exploateringarna på följande sätt:

”Omvandlingen av landskapet försvårade för renskötseln, den dämde över marker, flyttleder, visten och hemmiljöer, bär- och skohötäkter samt försvårade och även förstörde fisket. Kulturlandskap försvann eller förändrades och nya sätt att använda markerna påverkade renskötseln och dess binäringar att bli mer mekaniserad vilket ledde till att kvinnor, barn och äldre många gånger inte kunde utföra sysslor som de förut haft.”

Avslutning, en samisk kultur idag och imorgon

Trots att den här artikeln blev en av de längre som den här bloggen har ståtat med så har jag bara skrapat lite på ytan av den rika samiska historien. Tyvärr är den också rik på konflikter där samerna som grupp har stått på den förlorande sidan i relation till stormaktspolitiska intressen. 

Den 13 september 2007 antogs Urfolksdeklarationen av FN:s generalförsamling. Röstsiffrorna var 143 ja-röster mot 4 nej-röster. USA, Kanada, Nya Zeeland och Australien valde att rösta emot. Urfolksdeklarationen anger en miniminivå för hur urfolksfrågorna bör behandlas i de olika länderna.

Samisk familj (bilden hämtad från samer.se)

Vad är samiskt idag och vad kommer att vara samiskt om 10, 50 och 100 år? Kulturer utvecklas, blandas och förändras över tid. Vissa saker består och andra försvinner i bästa fall in i historiska arkiv och i värsta fall totalt ut i historiens dimmor. De nomadiserade samerna befinner sig på reträtt helt enkelt för att det moderna samhället på alla sätt är så intimt förknippat med ett annat liv än det som traditionellt förknippats med den samiska kulturen. Frågan för antropologer, etnologer och historiker blir då dels vad som kommer kunna bevaras och hur det ser ut samt hur det liv som samerna har levt under kanske 3000 år ska dokumenteras och bevaras till eftervärlden?

Referenser och vidare läsning

Norrland, Po Tidholm
Det svenska samhället 1720 - 2014, böndernas och arbetarnas tid, Lars Kvarnström & Susanne Hedenborg
Nya vatten, dunkla speglingar - Industriell kolonialism genom svensk vattenkraftutbyggnad i renskötselområdet 1910-1968, Åsa Össbo

Om Birka och Uppåkra och prioriteringar i historisk forskning

När jag gick i skolan pratade vi om Birka. Vikingastaden på Björkö i Mälaren. Platsen lyftes fram som en föregångare till Stockholm och bilden av någon slags Vikingatida svensk statsbildning runt Mälaren skapades. Men sanningen om Birka är att dess historiska status snarare säger något om dels bristen på resurser som finns för att bedriva forskning kring vår äldsta historia och dels hur snävt de små resurser som finns de facto används. Den här texten blir alltså snarare än en historisk berättelse kring något historiskt fenomen en text om det problematiska i att vår historia inte är vad som har hänt utan vad vi väljer att prata och skriva om.

De tidigmedeltida stadsbildningarna 

Under den period som vi kallar tidigmedeltid i övriga Europa men Vikingatid i Norden levde de allra flesta människor på vad som måste betraktas som landsbygd. Men det fanns undantag i form av större befolkningscentra som vi skulle kunna kalla för föregångare till städer. Vilka krafter som exakt låg bakom tillkomsten av städerna är svårt att bestämma. Helt klart är att maktens män (och i vissa fall kvinnor även om makten var ännu mer könsbunden då än nu) valde att gynna vissa platser genom att ge dem handelsrättigheter. På så sätt skaffade de sig inkomster och tillgång till exklusiva varor. Å andra sidan var städerna tvungna att ligga i anslutning till handelsleder och vara lätta att försvara i händelse av krig. Städerna under den här tiden blev i vissa fall kortlivade eftersom handelsvägar ritades om och kungamakten var bräcklig.

Den äldsta kände köpstaden av den här typen i Norden är den danska staden Ribe vars grundande har daterats till någon gång runt år 710. 

Birka

Flygfoto över det utgrävda Birka

Den svenska ekvivalenten till Ribe är Birka. Birka har framförallt blivit berömt på grund av missionären Ansgars förhållandevis misslyckade resor dit från Tyskland under 800-talet. Resorna finns dokumenterade av Ansgars medarbetare Rimbert som kort efteråt skrev ner sin tolkning av det hela i en helgonbiografi.

Enbart utifrån Rimberts beskrivning av resorna går det inte att belägga vart Birka låg någonstans. Den vanligaste tolkningen är dock att Birka är identiskt med den stadsbildning som har hittats på Björkö i Mälaren. Det har föreslagits andra orter också. Vi vet dock genom arkeologiska utgrävningar att det låg en stadsbildning på Björkö. Denna stadsbildning liknar i mycket motsvarande städer i norra Europa vid denna tid, exempelvis tidigare nämnda Ribe, men staden på Björkö omfattar ett betydligt mindre område och måste således haft en betydligt mindre befolkning och därmed antagligen också en mindre betydelse. 

Om vi utgår från att staden Birka och fyndplatsen på Björkö är samma plats går det att kombinera Rimberts text med de arkeologiska fynden. Då vet vi dels att det i staden fanns en hövitsman och att det hölls ting i staden. Vi vet också att det fanns en kung som residerade i närheten även om vi inte vet vilken makt och vilket område han kontrollerade. Men framförallt vet vi genom Adam av Bremens krönika (som för övrigt är en av våra viktigaste källor till det tidigmedeltida Norden) att Birka var övergivet på 1070-talet. De arkeologiska fynden tyder på att människorna lämnade platsen runt år 970. 

Sett i en historisk backspegel så framstår Birka som ett misslyckande. Invånarantalet var blygsamma mellan 500 och 1000 personer. Men framförallt överlevde staden bara lite drygt 200 år, uppstod någon gång på 700-talet och övergavs 200 år senare. Vi vet inte varför Birka övergavs men troliga förklaringar är att handelsvägarna ändrades så att stadens placering blev mindre relevant eller att den politiska kartan ritades om och att befolkningen kanske tvingades flytta exempelvis till det nyligen anlagda Sigtuna. Den här typen av tvångsförflyttningar var inte ovanliga under den här tiden och finns historiskt belagda i flera fall.

Men om Birka alltså var ett misslyckande varför pratar vi så mycket om det för? Varför får generationer av svenska skolbarn titta på bilder och teckningar som föreställer livet som det tedde sig i den lilla staden på den lilla holmen? Det handlar såklart om att eftersom Birka nämns i Rimberts krönika om Ansgar så har Birka ansetts vara centrum för det svenska kristnandet. Det tycks inte spela någon roll att Ansgars mission var en flopp, att det var fler missionärer inblandade och att många andra platser rimligtvis besöktes, städer som har bevarats in i modern tid. Birkas plats i historien och i vårt svenska historiemedvetande är bergfast. 

Ansgarsmonumentet på Björkö som restes till 1000-årsminnet av Ansgars missionresa. Bilden hämtad från svenska wikipedia

Problemet med det här ensidiga fokuserandet är att andra och kanske viktigare stadsbildningar inte blir lika väl utforskade, exempelvis vårt andra exempel Uppåkra mellan Lund och Staffanstorp i Skåne. 

Uppåkra

Flygfoto över Uppåkra kyrka som ligger i anslutning till fyndområdet. Bilden hämtad från Staffanstorps kommuns hemsida

På en höjd mitt på den skånka slätten i Staffanstorps kommun invid motorvägen mellan Lund och Malmö ligger en kyrka och ett par hus. Platsen heter Uppåkra och det är omöjligt att med blotta ögat se att under kullen i de rika jordlagren finns rester av Sveriges hittills äldsta och länge största stad. Eftersom inga skriftliga källor nämner staden vet vi inte ens vad den hette så Uppåkra eller Gamla Uppåkra har den kallats i brist på andra namn.

Bebyggelsen i Uppåkra började antagligen betydligt tidigare än den period som artikeln handlar om även om det naturligtvis inte var frågan om någon stad. Då den tidigaste bebyggelsen täcks av tjocka kulturlager har arkeologerna bara kunnat se enskilda glimtar av den Men flintredskap som pilspetsar med mera visar att människor har levt här långt innan Uppåkra blev ett maktcentrum under järnåldern.

Nära kyrkan har man hittat lämningarna efter en grav, som är omkring 4000 år gammal dvs. från det som vi idag kallar för bondestenåldern. Graven verkar tidigare ha krönts av en jordhög. Kanske var den fortfarande synlig ovan jord under 1700 och 1800-taletn Omkring den här tiden verkar graven nämligen ha plundrats. 

Även från sen bronsålder eller tidig järnålder finns lämningar i Uppåkra. Två gravhögar längs med Gamla Trelleborgsvägen visar på detta. Vägen till Trelleborg byggdes troligen redan under bronsåldern. När Uppåkra grundades fanns det alltså redan en viktig handelsväg och gravmonument på platsen. 

Men sitt verkliga uppsving fick Uppåkra under Järnåldern. Bebyggelsen upptog ett imponerande område på 40-50 hektar vilket exempelvis kan jämföras med Birkas blygsamma 7 hektar eller det ”stora” och berömda danska Hedeby på 24. De fynd som har hittats visar dessutom att Uppåkra (eller vad staden nu hette) fanns i över ett millenium, från 100 före Kristus till någon gång på 1000-talet efter! På platsen har ett stort tempel grävts ut vilket tyder på att det här fanns en viktig och religiös kult som dessutom tycks ha överlevt kristendomens iförande eftersom arkeologerna har hittat både hedniska asagudavbilder och kristna krucifix. 

Exempel på fynd från Uppåkra, bilden hämtad från Uppåkras församlings hemsida

Fynden i Uppåkra kommer från medelhavsområdet men även så långt bort som i Irak och Uzbekistan. Allt tyder på att södra Sverige hade ett utbyte under med kontinenten redan under de första århundradena efter Kristus. Uppåkra var inte enbart en plats för handel och hantverk. Det var också ett maktsäte för en härskande aristokrati. Om detta vittnar en imponerande hallbyggnad, ett träpalats där de styrande i Uppåkra kan ha bott. 

Riken kommer och går, Uppåkra i ett historiskt sammanhang 

Under de tusen år som bebyggelsen i Uppåkra existerade hände det stora och omvandlande saker i Europa. Vid stadens grundande dominerades den politiska scenen av det mäktiga Romarriket och dess tidiga kejsare (för en liten utvikning i deras förehavande kan min gamla artikel från 2015 vara intressant). Romarriket sträckte sig från de brittiska öarna i norr till arabiska halvön i söder. I Rhenområdet möttes romerska och germanska handelsmän och därmed kom, indirekt, Uppåkra i kontakt med Romarriket.

På 300-talet hade romarriket delats i en östlig och en västlig del där den västliga snabbt gick sin oundvikliga undergång till mötes. Den folkvandringstid som inträdde därefter innebar att de gamla östromerska områdena erövrades av olika germanska stammar (jag har tidigare i en lite längre artikel fördjupat mig i denna intressanta epok i europeisk historia). Många av guldföremålen i Uppåkra härstammar från den tiden och från många av de riken som bildades i det romerska imperiets kölvatten. 

Under Uppåkras senare tid, från 800-talet och framåt. Växte Frankerriket (som jag sedan länge har lovat att jag ska göra en fördjupning i) fram som den nya stormakten i Europa. Genom Karl den stores kröning till kejsare på juldagen år 800 återuppstod i princip det västromerska kejsardömet. Kristendomen var den stora religionen vilket alltså avspglas i fynden i Uppåkra. Vid samma tid började också nordborna att ge sig ut på långa resor för att handla, plundra och erövra det som vi i allmänhet kallar för vikingatiden. I den södra delen av medelhavsområdet växte islam fram som en väldig maktfaktor och skulle ha kvar en stark ställning i framförallt Spanien i 600 år. 

Slutsatser Min egentliga poäng gjorde jag redan i min inledning. Den ställning som Birka har fått i den svenska historieskrivningen genom Ansgars mission har inneburit att andra större och viktigare städer har fått stå åt sidan. I akademiska discipliner som historia och arkeologi som är beroende av offentliga anslag kan det (och i det här fallet har det också haft det) förödande konsekvenser för vår historiesyn och vårt historiemedvetande. I den skånska myllan som är långt ifrån färdigutgrävd ligger en helt annan berättelse om Sveriges forntidshistoria begravd under lermassorna. Den dag vi får resurser att gräva ut den kommer kanske också historien att skrivas om.

Referenser och vidare läsning 

Sveriges historia, band 2 - 600-1350, Nordstedts

Stora Uppåkra 8:4 Arkeologisk förundersökning och undersökning 2013 Ing-Marie Nilsson